Rock’n Roll 57 years later

Här står jag och hänger i en port i Hamburg. Inte i vilken port som helst inte. För 57 år sedan stod John Lennon här och Jurgen Vollmer plåtade. Porten är inte helt lätt att hitta idag. Jag har under åren träffat en del människor som umgicks med Beatles i Hamburg på 60-talet, dock tyvärr aldrig Jurgen.

Det här kan ses som min homage till en LP-skiva som jag lyssnade mycket till på 70/80-talet. Skivan hade en fantastisk energi och närvaro, dessutom var ju låtarna gamla ”godingar” som man väl kände igen. Ofta på fredagskvällen då jag var hemma efter en veckas resande i Sverige kunde jag sätta på mig hörlurarna, lägga skivan på skivtallriken och verkligen koppla av.

Historien om omslaget till skivan är följande.

I september 1974 var May Pang sekreterare/flickvän till John Lennon i Hamburg på det första Beatleskonventet. Där träffade hon Jurgen som var en gammal vän till Beatles sedan deras spelningar i Hamburg på 60-talet. På konventet sålde Jurgen en del bilder av de som han plåtat av bandet i Hamburg. May ringde direkt John och berättade om bilderna. Återförenad i New York med Jurgen, valde John en av bilderna som omslag för sitt album ”Rock’n Roll”.

Albumet som kom ut 17 februari 1975, innehåller John Lennons covers av sena 1950 och tidiga 1960-tals låtar och spelades in i två omgångar i Los Angeles, första gången med Phil Spector som producent i oktober-december 1973 och andra gången med John som egen producent 21-25 oktober 1974.

Skivomslaget är en svartvit bild på John Lennon där han står i porten med en neonskylt med texten ”JOHN LENNON ROCK’N ROLL”

Bilden på mig är tagen 20 februari 2018 av min kamrat Rober de Mare’.

Annonser

Kontroversiellt bak

20150606-135524.jpg
Gjorde en sats sådana här chokladbollar idag. Kände plötsligt suget och det här alternativt poppcorn var vad man fixade till på 60-talet om man var godissugen. Inga färdiga chips och godispåsar då inte.

När jag gjorde dem idag, så kom jag att tänka på att jag även gjorde ett gäng sådana här en gång till äldsta dotterns födelsedagsparty i början på 80- talet. Det var en hel skolklass inbjudna och vi förplägade dem med pizza och bland annat denna typ av chokladbollar. Ganska säkra kort tyckte jag. Ungarna hade kul och så småningom dök föräldrar upp för avhämtning av sina telingar.

Ett av barnen hade tydligen fullt upp med aktiviteter och jag såg i ögonvrån att den väntande föräldern slog sig ner och passade på att ta en chokladboll. Hon tog en tugga och reste sig plötsligt och kom emot mig lätt uppjagad.

”-HAR DU WHISKY I CHOCKLADBOLLARNA?” Utbrast hon!

Det hade jag ju inte tänkt på. Jag hade alltid sedan barndomen slagit i en liten skvätt av farsan’s whisky i smeten. Det blev liksom lite godare då tyckte jag.

Jag fick ur mig någon krystad förklaring, men kände mig som barnens förgörare. Undrar egentligen hur ryktet om mig och våra barnkals sedan gick. Nåja, SÅ mycket whisky var det ju inte.

Med andra ord håll koll på recept och recepiend!

Coola bananer

20150225-172322.jpg
Min mamma skar de coolaste banan och äppelbitarna!

När jag var liten fanns det ingen av mina lekkamraters mammor som skar lika fina bitar! I min barnvärld var det lite underligt, för jag trodde då att alla på 50-talet hade en legymkniv hemma, men det var nog ganska ovanligt ändå.

En legymkniv var en ganska tidig investering då jag själv skaffade hushåll. Bananer, äpplen, gurkor och stekt potatis smakar liksom lite bättre genom att de med denna kniv får räfflor och större yta. Dessutom ser de ju festligare ut.

Fast idag har väl många människor en del proffsgrejor i hemmaköket! En legymkniv eller kanske ett ciseleringsjärn! Eller hur?

Nåja, hur som helst skulle man nog kunna skriva något filosofiskt om betydelsen att hantera råvaror med de rätta verktygen. Att samma sak kan smaka eller se ut på olika sätt bara genom att man hanterat det på ett lite annorlunda sätt. Det stämmer nog på mycket, inte bara på ätbara saker.

Rörstrand-tallriken på bilden är faktiskt den samma som jag hade som liten påg på 50-talet. Den har samma namn som jag och används av mig än idag.

Kvalitet lönar sig också oftast!

Polisjobb

20141104-154724.jpg
Städar lite lådor och hittar ett märke som jag först inte kan placera riktigt, men plötsligt kommer jag på det! Märket ovan var ju från mina år inom polisen. Nåja, i ärlighetens namn var det kanske något blygsammare, vi var ett antal skolungdomar som valdes ut att bli skolpoliser i en verksamhet som startade på 50-talet och som har pågått fram till i våra dagar.

Kvalificeringskraven var nog att man skulle vara hyfsat skötsam, vilket tydligen stämde in på mig. Belöningen förutom äran och den avundsvärda möjligheten att kunna dyka in på lektionerna lite senare, var ett årligt besök i Folkets Park i Malmö. I rekryteringsprocessen viskades om att man kunde få åka hur mycket man ville på attraktionerna och att det serverades glass och tårta i mängder. Verkligheten var nog lite mera modest med en biljett till varje attraktion, en portion tårta etc. men det var ändå attraktivt och man kände sig lite mallig att ha valts ut till tjänsten.

Föresten var det i en sådan belöningssammankomst som jag såg och hörde mitt första liveframträdande av en riktig rockgrupp. Det var på Rörsjöskolan i Malmö och ”bandet” bestod av två pågar i gråa kostymer och slips med var sin liten klen förstärkare. De spelade tre låtar och vad de sjöng och spelade minns jag inte, men i rockens barndom var vi svältfödda, allt gick att sälja och vi tyckte att det lät väldigt ”fränt”.

I tjänsten som skolpolis fick vi också en del trafikundervisning och det var säkert nyttigt. Nyttigt var säkert också vår insats som ju bestod av att säkra de närmsta skolvägarna så att inga barn rusade ut och blev skadade av trafiken.

Vi hade vita koppel och vita kraghandskar, precis som våra ”kollegor” de riktiga poliskonstaplarna och vi diskuterade sinsemellan ibland önskemålen att få utvidgade befogenheter att kunna gå ut i gatan och med uppsträckt hand, verkligen stoppa bilarna. Det var något vi femteklassare verkligen tyckte borde höra till vår rätt i tjänsten. En liten nätt batong stod också den på önskelistan. Vad vi skulle ha använd den till vet jag i ärlighetens namn inte.

Fortfarande idag, när jag är ute och går på stan med t.ex. hustru och några av mina barn och då vi kommer till ett övergångsställe, fälls mina händer automatiskt ut åt sidorna för att stoppa fotgängarna d.v.s. hustru m.fl. att gå ut direkt i gatan. Jag behöver väl knappast tillägga att alla tycker att det är riktigt pinsamt och här skulle nog i alla fall hustrun önska sig en liten nätt batong att markera att jag är ”ur tjänst”! Men ränderna sitter i.