Om mokusoman

Photographer in Sweden

Pool time


Satt och tittade i den berömda Sumo-fotoboken av Helmut Newton som jag fick på min födelsedag. Fotografen Ansel Adams har rätt, ”it’s about the presentation”. De här bilderna i storformat i denna jättebok som väger över 6 kg, där merparten är svartvita, har en magisk känsla. Nr. 1 av ursprungliga Sumo såldes år 2000 vid en auktion och var den dyraste bok som publicerats under 1900-talet. Den var i ännu större format och vägde över 35 kg.

Jag blev speciellt intresserad av en poolbild i boken av James Mason’s swimming pool som Helmut tagit i Beverly Hills 1989. Varför bilden attraherade mig vet jag inte riktigt, men kanske för att jag själv tagit liknande bilder och fascinationen av kontrasten av ödsligheten och föreställningen av hur det varit tidigare är intressant. Det är spännande att se en öde pool och fundera på hur den använts av till exempel kända personligheter.

Min bild ovan är tagen 2011 på Finca Vigia/Cuba och var Hemingway’s pool på egendomen som han och Martha Gelhorn ägde i byn San Francisco de la Paula. I den simmade Hemingway dagligen en halv mile, cirka 800 meter. Skådespelerskan Ava Gardner simmade naken i den vid ett besök där, vilket kanske var lite uppseendeväckande på sin tid.

Annonser

Navigare necesse est

Så blev det äntligen av.
Med ett uppdämt behov av seglarskildringar i böcker som t.ex. Göran Shildt’s Önskeresan, I Odysseus kölvatten och Ikaro’s hav har jag under många år drömt om att få segla nere i de Adriatiska havet och Medelhavet.
Förvisso har jag tidigare seglat i Stockholm’s, Götebor’s och Blekinge skärgård. jag har gått med en Fisksätra S30 fram och tillbaka till Åland. jag har seglat min inköpta båt från Stenungsund till Limhamn, seglat söndagsmornar i Öresund med min Snipe och jag har seglat lite till och från Danmark. En liten malör med eka i Ringsjön kröner min meritlista.

Trots det så har jag ändå aldrig känt mig som en fullfjädrad seglare, men någonstans har alltid funnits lockelsen att segla omkring på varmare breddgrader.
Sagt och gjort. Under en kamratlig kväll på favoritbaren Drumbar i Malmö över några öl, föddes ide’n att kunna sätta samman några kamrater och genomföra en veckas segling. Allting blir enklare att besluta efter några öl.
Min segelbok med behörighet fanns, saknade dock VHF-radiotelefonilicens, vilket krävs för att få hyra båt, men det ansåg jag mig snabbt kunna läsa in och tenta av. Detta gjordes hösten 2016.

Vi fick ihop ett trevligt gäng bestående av mig själv, forne arbetskamraten Kjell, kamrat Robert och dennes vän Kristian vilken bodde i Chile. Fyra gossar, gentlemen eller om man så vill: Fyra goa Gubbar.
Robert och hans vän ifrån Chile hade ett helt yrkesliv som Marinofficerer och fartygschefer i svenska Flottan bakom sig. Kjell kunde som gammal Biker det mesta om motorer och med mina kunskaper om lite av varje, kändes det väldigt stabilt.

Vi valde att hyra segelbåt i Zadar i Kroatien. Detta bl.a. på rekommendation av min tidigare arbetskamrat Branko som hade sina rötter i Zadar. Se där vikten att hålla sig väl med sina arbetskamrater!
Vi fastnade för en 10 ton tung Bavaria Cruiser 37 byggd 2003 som verkade ok. Reserverad och klar meddelade vår uthyrare några veckor senare att de inte kunde leverera denna, men frågade om vi kunde ta samma båt istället byggd 2016 till samma pris. Det hade vi absolut ingenting emot.
Robert, Kjell och jag tog de 172 milen till Zadar på två dagar i Kjell´s bil och Kristian anslöt något senare med flyg från Chile till Split.

Själva seglingen under vår vecka, var precis så omväxlande och äventyrlig som jag föreställt mig. Fint väder, svag vind, storm, delfiner i vattnet, fina hamnar, bra restauranger, fina marinor etc.
Vi fyra fungerrade fint tillsammans i sjölådan och ingen av oss drabbades av vad de båda tidigare officererna benämnde som ”plåtsjuka” (irritation på småsaker då man bor ett antal män i minimalt utrymme på en båt).
Allt detta kräver mer utrymme att berätta om, men sammantaget gav det hela mersmak. Grekland, Karibien och andra fantastiska ställen att segla på, är ju något man kan fantisera och drömma om i vinter. Vi får se, som sagt ”Att segla är nödvändigt”!

Pax vobiscum

Det här var väldigt unikt! Hustrun och jag hade möjlighet att ”hänga med” Påven vid hans besök i Malmö den 1 och 2 november 2016.
Även som ickekatolik blev man imponerad av hela arrangemanget kring Påvebesöket. Magnituden av det hela och resurserna som hade avsatts till det hela. Närmast jämförelse i entusiasm hos de trogna katoliker som slutit upp från olika håll i världen är nog besök av en internationell Rockstar typ Bruce Springsteen eller motsvarande. Det fanns enligt uppgift personer och familjer som t.ex. rest från Arizona-USA och Brasilien för att kunna komma Påven så nära som här gavs tillfälle. Det fanns personer som tydligen även höll koll på var i världen han reste och följde hans ”Tour”, precis som vilket ”Rolling Stones fans” som helst. Vi hade alltså möjlighet att varas med på den ekumeniska mässan på måndagen, samt även tisdagens katolska mässa Swedbank Stadion.

Även andra slående likheter fanns, t.ex. merchandise i form av bärkass med bild av Påven, nyckelringar från Nasareth etc. Hur som helst det var kanske inte det som var det mest bestående intrycket, utan det här var en mäktig upplevelse som var intressant av att ha varit delaktig i. 

Bilden är Påven Francisco och Bishop Dr Munib A. Younan President och högste chefen av Evangeliska Lutheranska kyrkan i Jordanien.

Gamla hus


Det är intressant hur fascinerande gamla hus och ruiner är.

Jag fick ett tips om ett ödehus uppe i norra Skåne i måndag och då jag ändå skulle upp till vårt sommarhus igår så passade jag på att ta en extrasväng förbi det här gamla förfallna huset i Sösdala. Det är ändå vackert i all sin förfallenhet tycker jag. Enjoy!

Retrospektivt eller ”Behind the curtains”

20160710-123216.jpg
Drabbades av liten åkomma och var tvungen att läggas in ett par dagar på SUS, sjukhuset i Malmö. Jag har ju haft turen att inte behöva nyttja vårdapararen särdelles mycket, men visst när det behövs så är man tacksam för att den finns och för alla dessa trevliga och duktiga personer som jobbar här.
I sådana fall t.ex. vid en större operation är man också glad att man då man inhandlat utrustning, inte bara låtit kriteriet att lägsta anbud ska vinna upphandlingen.

Dock är det som bekant platsbrist. Mycket vårdtagare och lite sängplatser. Jag upplevde det som en lätt surrealistisk film igår då jag vistades i ett rum för 6 personer på akutens vårdavdelning.

Jag är på bättringsvägen, skall inta min lunch, sitter vid min sängkant och har valt köttbullar, potatismos, brun sås och lingon. Inte kulinariskt, men helt ok. Jag påbörjar måltiden.
I samma stund uppenbarar sig läkaren, mummlar något, går bort till förådet och tar två gummihandskar. Han fortsätter till min sänggrannes säng där en kvinna i övre 50-års åldern ligger. Hon talar ganska dålig svenska så läkaren får tala högt och tydligt.

Jag fortsätter mummsandet på mina köttbullar med tillbehör och kan höra läkaren berätta att han nu skall göra en rektal undersökning.

Denna påbörjas och jag minns inte vem av oss, läkaren eller jag som kom först i mål med vårt hanterande. Jag kan följa alla instruktioner och resultat ”live” så att säga. Det ska sägas att fastän min och min grannes säng endast står 1,25 meter från varandra, så har man väldigt hänsynsfullt av integritetsskydd och för att eliminera störning mellan patienterna, satt upp en gardin, vilket gör att man kan absolut inte kan se vad som försigår ”på andra sidan”. Man får helt enkelt visualisera det hela själv utifrån det man hör och det gör man, vare sig man vill eller ej.

Jag måste säga att det hela var så overkligt och surrealistiskt att om jag förverkligat min ungdoms planer att arbeta inom filmvärlden, så hade detta nog blivit en av mina bästa filmscener.
Bon apetit!

P.S.
Jag har nu flyttat till avdelning. Var ensam en natt, sedan kom farbror Rolf inrullandes. Det är bara vi två i rummet men han gör bra ifrån sig ändå. Gardin mellan sängarna givetvis och stackaren låter hela tiden som ett rejält dåligt avlopp med stopp när han andas. Tråkigt för honom, men lite irriterande för nattsömnen. Han är en liten tunn gubbe i slutet av 70-års åldern med svårupptäcka vener kan jag förstå av personalens dialog, pratar lågt på lantlig gammalskånska från 1900-talets början och engagerar avdelningen duktigt genom att vara vaken, rossla hela natten och regelbundet pilla av alla kanyler som förser honom med nödvändig medicin. Detta gör att de stackars sköterskorna hela tiden får sticka in nya nålar i honom. En liten cirkus i miniformat alltså. Han är ganska otrevlig mot dem också. Det jobbet hade jag absolut inte klarat.

Hälsning till eftervärlden

20160708-090153.jpg

Mitt förhållande till döden är gott!
Vi vet förvisso om varandra men håller oss än så länge på respektfullt avstånd. Ett förhållande som jag givetvis är tacksam för.

Ändå, eller kanske därför, tycker jag att det ibland kan vara både intressant och rofyllt att t.ex. under en sommardag, besöka en kyrkogård och oplanerat promenera omkring och läsa på de olika gravarna om stora och små människor som ligger där. Oavsett hur framgångsrik du än var I livet, så hamnar du här till sist ändå. Rik som fattig. Väldigt demokratiskt faktiskt.

Inte bara i Sverige finns intressanta kyrkogårdar att besöka. Jag gick runt på “Assistens Kirkegård” i Köpenhamn för några månaders sedan. En annorlunda kyrkogård där många berömda danskar t.ex. H.C. Andersen, Niels Bohr m.fl. ligger begravda. Det ligger även en del berömda jazzmusiker där. Jag gick runt och läste namn och sentenser på gravstenarna och man kan ju knappast i det läget undgå att själv fundera på vad man ska ha för text på sin egen gravsten en gång I framtiden.

Då jag vandrade runt på denna kyrkogård, tyckte jag nog att följande text var ganska svårslagen.
Det stod nämligen följande text fast på danska på gravstenen: “Var det allt?”

Kort, kärnfullt och jag hoppas att “innehavaren” av stenen formulerat texten med glimten I ögat. Bra var det I alla fall. Bästa hittills tyckte jag, ända tills jag stötte på att följande hälsningtext till de efterlevande. Gravstenstexten finns på begravningsplatsen i Ketchum Idaho, samma kyrkogård där Ernest Hemingway också ligger begraven.
På gravstenen står det nämligen: “I told You I was sick!”

Bilden från en annan kyrkogård I Köpenhamn nämligen “Mosaisk Nordre Begravelsesplads”

Don’t mees with them!

20160424-073915.jpg
Givetvis inser jag att USA har stora problem att brottas med vad som gäller kriminallitet. Man kan ju bland annat se det i dokumentärer om fängelserna i US. Ändå och nu är jag möjligen tjatig, känns det som om man bland ”icke kriminella”, alltså vanliga människor, har en större respekt för varandra här i US, vilket man ser i vardagslivet. Man är artig, håller upp dörrar, är trevliga, ler o.s.v. Dessutom är här rent!

Sverige var under min uppväxt känt för att vara ett utomordentligt rent land. Inga sopor på marken, man höll fint helt enkelt. Men, något har hänt! I dagens Malmö slänger både stora och små sina emballage och flaskor rakt ner på gatan, det ser lite småskitigt ut överallt.

Dessutom känns det som om repekten för medmänniskorna är ganska liten i dagens Sverige. Man är allmänt uppkäftig, gör fula gester och till exempel trakaserar personal på exempelvis Öresundstågen och de allmänna färdmedeln så till den grad att de är tillsagda att inte ingripa, då detta anses vara för farligt. Ett litet ungdomsgäng har stora möjligheter att åka fritt och terrorisera medpassagerarna utan att någon personal eller medpassagerare vågar ingripa.

Annat är det här. Du känner dig väldigt trygg på t.ex. tunnelbanan i New York. Det finns poliser synligt, mycket personal från Transportleverantören. Dessutom ifall du bråkar med en tjänsteman från tågpersonalen, betraktas detta som ett grovt brott och du riskerar upp till 7-års fängelse. Kanske det behövs ett litet omtag av ordning och reda även i Sverige?