Om mokusoman

Photographer in Sweden

Märkliga drömmar

Det är ju inte första gången som jag drömmer märkliga drömmar. Merparten försvinner med morgonljuset, men några få etsar sig fast och gör sig påminda under dagen. Jag hade en sådan märklig dröm i natt. Ämnet var kanske inte speciellt upphetsande, men en session i Freuds soffa skulle kanske kunna få ut mer av det. Hur som helst, här är kortversionen, enjoy!

Jag har blivit inkallad till ett möte på SAS-hotellet i Köpenhamn, hur och varför vet jag inte riktigt vid ankomsten, men då jag anländer upplyser en ung dam att jag har blivit uttagen för att eventuellt få bli Bob Dylans personlige assistent!

Jag känner mig givetvis väldigt hedrad eftersom Bobban är en av mina favoriter inom musik och konst. ”- Vad skall jag i sådana fall göra?”, frågar jag.

”- Det behöver du inte fundera på”, säger damen. ”- Det har mer att göra med om Bob gillar dig och ditt sätt”, säger hon. ”- Så gott som alla som har fått sluta, har sagt eller gjort något olämpligt i hans närhet som han inte tycker om. Han är väldigt känslig”, säger hon. ”- Den förra personlige assistenten fick sluta för att han sade något som Mr. Dylan inte gillade”.

Så, det gäller alltså att hålla tand för tunga, tänker jag. Jag blir placerad i ett rum tillsammans med en massa andra kandidater. Vi kan se att Bob sitter i rummet framför oss. Det rummet har en stor glasskiva som avskärmar oss från ”den store poeten”. Bob sitter vid ett piano med blicken sänkt. Han har säkert noterat oss, men visar det inte.

Bob spelar lågmält lite nya låtar på pianot, fortfarande utan att visa att han noterat oss. Jag är fortfarande väldigt undrande. Först undrar jag varför jag är här, varför jag blev uttagen och inte minst hur tusan jag ska göra ett gott intryck på Bob.

Efter en stund tar Bob en paus, reser sig upp och går ut på balkongen som finns i anslutning till rummet han satt i. Jag tänker att det får bära eller brista, tar mod till mig och fastän att alla andra sitter, reser jag mig upp, går in i rummet och ut till Bob på balkongen där denne står och spanar ut. Jag ställer mig bredvid lite bakom honom.

”- Det ser ut att bli bra väder idag!”, säger jag. Sedan går jag tillbaka och sätter mig bland de andra kandidaterna.

Efter ett tag så är det hela slut och alla skingras. Damen som tillhörde Dylans stab kommer fram till mig. ”- Mr. Dylan gillade vad du sa!”, säger hon. ”-Grattis till det nya jobbet!”

Ja, så gick det till när jag fick jobb som Bob Dylans personlige assistent. Svårare var det inte, i alla fall i drömmarnas värld.

Annonser

Teach me Tiger

Äntligen har jag tagit tag i och börjat scanna in gamla diabilder. Då man måste scanna in dem oglasade, hade önskar jag att jag hade plåtat mer i Kodachrome. Dessa dia levererades ju färdigmonterade i ram utan glas. Men nej, man skulle ju vara duktig och tog även och monterade om sina Kodachome i glasade diaramar, vilket resulterar i att man får montera ur och sätta tillbaka vartenda dia som ska scannas. Nåja, det blir ändå ganska bra resultat. Min scanner har egen intelligens, så den hitta själv format, var diana ligger och vad det är för typ. Grattis Epson till en bra produkt med V750 Pro!

Ovanstående bild tyckte jag var lite kul. Den tog jag 1984 på en egen resa där jag bland annat stannade till ett tag i Las Vegas. Herrarna Siegfried and Roy är ju väldigt kända och berömda. Ångrar givetvis att jag inte gick och såg deras show då, men man var tvungen att vända på slantarna. Hur som helst det blev ju en bild i alla fall.

Magikerna Siegfried och Roy gjorde enligt uppgift 5750 shower tillsammans, mestadels på Mirage. Deras paradnummer som magiker var ju då de använde sina vita tigrar i showen. Många kommer säkert också ihåg 2003 då Roy skadades, så pass allvarligt att showen lades ner för alltid. Skadan uppkom då Roy i ett av numren stoppade in sitt huvud i tigerns öppna gap!

Jag tycker inte att man behöver vara raketforskare för att inse problematiken med ett sådant tillvägagångssätt. Tigern stängde gapet och farbror Roy funderade antagligen plötsligt över sitt yrkesval. Roy var verkligen allvarligt skadad, men som tur var överlevde han. Jag tror att herrarna lever fortfarande idag 2018. Jag läste en artikel från 2013 där han 69 år gammal, kommenterar händelsen med: ”- Jag är lite handikappad!”

Men Roy, det kunde ha slutat än värre. Det borde tigern precis som i April Stevens schlager ”Teach me Tiger” ha lärt dig.

Rock’n Roll 57 years later

Här står jag och hänger i en port i Hamburg. Inte i vilken port som helst inte. För 57 år sedan stod John Lennon här och Jurgen Vollmer plåtade. Porten är inte helt lätt att hitta idag. Jag har under åren träffat en del människor som umgicks med Beatles i Hamburg på 60-talet, dock tyvärr aldrig Jurgen.

Det här kan ses som min homage till en LP-skiva som jag lyssnade mycket till på 70/80-talet. Skivan hade en fantastisk energi och närvaro, dessutom var ju låtarna gamla ”godingar” som man väl kände igen. Ofta på fredagskvällen då jag var hemma efter en veckas resande i Sverige kunde jag sätta på mig hörlurarna, lägga skivan på skivtallriken och verkligen koppla av.

Historien om omslaget till skivan är följande.

I september 1974 var May Pang sekreterare/flickvän till John Lennon i Hamburg på det första Beatleskonventet. Där träffade hon Jurgen som var en gammal vän till Beatles sedan deras spelningar i Hamburg på 60-talet. På konventet sålde Jurgen en del bilder av de som han plåtat av bandet i Hamburg. May ringde direkt John och berättade om bilderna. Återförenad i New York med Jurgen, valde John en av bilderna som omslag för sitt album ”Rock’n Roll”.

Albumet som kom ut 17 februari 1975, innehåller John Lennons covers av sena 1950 och tidiga 1960-tals låtar och spelades in i två omgångar i Los Angeles, första gången med Phil Spector som producent i oktober-december 1973 och andra gången med John som egen producent 21-25 oktober 1974.

Skivomslaget är en svartvit bild på John Lennon där han står i porten med en neonskylt med texten ”JOHN LENNON ROCK’N ROLL”

Bilden på mig är tagen 20 februari 2018 av min kamrat Rober de Mare’.

Pool time


Satt och tittade i den berömda Sumo-fotoboken av Helmut Newton som jag fick på min födelsedag. Fotografen Ansel Adams har rätt, ”it’s about the presentation”. De här bilderna i storformat i denna jättebok som väger över 6 kg, där merparten är svartvita, har en magisk känsla. Nr. 1 av ursprungliga Sumo såldes år 2000 vid en auktion och var den dyraste bok som publicerats under 1900-talet. Den var i ännu större format och vägde över 35 kg.

Jag blev speciellt intresserad av en poolbild i boken av James Mason’s swimming pool som Helmut tagit i Beverly Hills 1989. Varför bilden attraherade mig vet jag inte riktigt, men kanske för att jag själv tagit liknande bilder och fascinationen av kontrasten av ödsligheten och föreställningen av hur det varit tidigare är intressant. Det är spännande att se en öde pool och fundera på hur den använts av till exempel kända personligheter.

Min bild ovan är tagen 2011 på Finca Vigia/Cuba och var Hemingway’s pool på egendomen som han och Martha Gelhorn ägde i byn San Francisco de la Paula. I den simmade Hemingway dagligen en halv mile, cirka 800 meter. Skådespelerskan Ava Gardner simmade naken i den vid ett besök där, vilket kanske var lite uppseendeväckande på sin tid.

Navigare necesse est

Så blev det äntligen av.
Med ett uppdämt behov av seglarskildringar i böcker som t.ex. Göran Shildt’s Önskeresan, I Odysseus kölvatten och Ikaro’s hav har jag under många år drömt om att få segla nere i de Adriatiska havet och Medelhavet.
Förvisso har jag tidigare seglat i Stockholm’s, Götebor’s och Blekinge skärgård. jag har gått med en Fisksätra S30 fram och tillbaka till Åland. jag har seglat min inköpta båt från Stenungsund till Limhamn, seglat söndagsmornar i Öresund med min Snipe och jag har seglat lite till och från Danmark. En liten malör med eka i Ringsjön kröner min meritlista.

Trots det så har jag ändå aldrig känt mig som en fullfjädrad seglare, men någonstans har alltid funnits lockelsen att segla omkring på varmare breddgrader.
Sagt och gjort. Under en kamratlig kväll på favoritbaren Drumbar i Malmö över några öl, föddes ide’n att kunna sätta samman några kamrater och genomföra en veckas segling. Allting blir enklare att besluta efter några öl.
Min segelbok med behörighet fanns, saknade dock VHF-radiotelefonilicens, vilket krävs för att få hyra båt, men det ansåg jag mig snabbt kunna läsa in och tenta av. Detta gjordes hösten 2016.

Vi fick ihop ett trevligt gäng bestående av mig själv, forne arbetskamraten Kjell, kamrat Robert och dennes vän Kristian vilken bodde i Chile. Fyra gossar, gentlemen eller om man så vill: Fyra goa Gubbar.
Robert och hans vän ifrån Chile hade ett helt yrkesliv som Marinofficerer och fartygschefer i svenska Flottan bakom sig. Kjell kunde som gammal Biker det mesta om motorer och med mina kunskaper om lite av varje, kändes det väldigt stabilt.

Vi valde att hyra segelbåt i Zadar i Kroatien. Detta bl.a. på rekommendation av min tidigare arbetskamrat Branko som hade sina rötter i Zadar. Se där vikten att hålla sig väl med sina arbetskamrater!
Vi fastnade för en 10 ton tung Bavaria Cruiser 37 byggd 2003 som verkade ok. Reserverad och klar meddelade vår uthyrare några veckor senare att de inte kunde leverera denna, men frågade om vi kunde ta samma båt istället byggd 2016 till samma pris. Det hade vi absolut ingenting emot.
Robert, Kjell och jag tog de 172 milen till Zadar på två dagar i Kjell´s bil och Kristian anslöt något senare med flyg från Chile till Split.

Själva seglingen under vår vecka, var precis så omväxlande och äventyrlig som jag föreställt mig. Fint väder, svag vind, storm, delfiner i vattnet, fina hamnar, bra restauranger, fina marinor etc.
Vi fyra fungerrade fint tillsammans i sjölådan och ingen av oss drabbades av vad de båda tidigare officererna benämnde som ”plåtsjuka” (irritation på småsaker då man bor ett antal män i minimalt utrymme på en båt).
Allt detta kräver mer utrymme att berätta om, men sammantaget gav det hela mersmak. Grekland, Karibien och andra fantastiska ställen att segla på, är ju något man kan fantisera och drömma om i vinter. Vi får se, som sagt ”Att segla är nödvändigt”!

Pax vobiscum

Det här var väldigt unikt! Hustrun och jag hade möjlighet att ”hänga med” Påven vid hans besök i Malmö den 1 och 2 november 2016.
Även som ickekatolik blev man imponerad av hela arrangemanget kring Påvebesöket. Magnituden av det hela och resurserna som hade avsatts till det hela. Närmast jämförelse i entusiasm hos de trogna katoliker som slutit upp från olika håll i världen är nog besök av en internationell Rockstar typ Bruce Springsteen eller motsvarande. Det fanns enligt uppgift personer och familjer som t.ex. rest från Arizona-USA och Brasilien för att kunna komma Påven så nära som här gavs tillfälle. Det fanns personer som tydligen även höll koll på var i världen han reste och följde hans ”Tour”, precis som vilket ”Rolling Stones fans” som helst. Vi hade alltså möjlighet att varas med på den ekumeniska mässan på måndagen, samt även tisdagens katolska mässa Swedbank Stadion.

Även andra slående likheter fanns, t.ex. merchandise i form av bärkass med bild av Påven, nyckelringar från Nasareth etc. Hur som helst det var kanske inte det som var det mest bestående intrycket, utan det här var en mäktig upplevelse som var intressant av att ha varit delaktig i. 

Bilden är Påven Francisco och Bishop Dr Munib A. Younan President och högste chefen av Evangeliska Lutheranska kyrkan i Jordanien.

Gamla hus


Det är intressant hur fascinerande gamla hus och ruiner är.

Jag fick ett tips om ett ödehus uppe i norra Skåne i måndag och då jag ändå skulle upp till vårt sommarhus igår så passade jag på att ta en extrasväng förbi det här gamla förfallna huset i Sösdala. Det är ändå vackert i all sin förfallenhet tycker jag. Enjoy!