Polisjobb

20141104-154724.jpg
Städar lite lådor och hittar ett märke som jag först inte kan placera riktigt, men plötsligt kommer jag på det! Märket ovan var ju från mina år inom polisen. Nåja, i ärlighetens namn var det kanske något blygsammare, vi var ett antal skolungdomar som valdes ut att bli skolpoliser i en verksamhet som startade på 50-talet och som har pågått fram till i våra dagar.

Kvalificeringskraven var nog att man skulle vara hyfsat skötsam, vilket tydligen stämde in på mig. Belöningen förutom äran och den avundsvärda möjligheten att kunna dyka in på lektionerna lite senare, var ett årligt besök i Folkets Park i Malmö. I rekryteringsprocessen viskades om att man kunde få åka hur mycket man ville på attraktionerna och att det serverades glass och tårta i mängder. Verkligheten var nog lite mera modest med en biljett till varje attraktion, en portion tårta etc. men det var ändå attraktivt och man kände sig lite mallig att ha valts ut till tjänsten.

Föresten var det i en sådan belöningssammankomst som jag såg och hörde mitt första liveframträdande av en riktig rockgrupp. Det var på Rörsjöskolan i Malmö och ”bandet” bestod av två pågar i gråa kostymer och slips med var sin liten klen förstärkare. De spelade tre låtar och vad de sjöng och spelade minns jag inte, men i rockens barndom var vi svältfödda, allt gick att sälja och vi tyckte att det lät väldigt ”fränt”.

I tjänsten som skolpolis fick vi också en del trafikundervisning och det var säkert nyttigt. Nyttigt var säkert också vår insats som ju bestod av att säkra de närmsta skolvägarna så att inga barn rusade ut och blev skadade av trafiken.

Vi hade vita koppel och vita kraghandskar, precis som våra ”kollegor” de riktiga poliskonstaplarna och vi diskuterade sinsemellan ibland önskemålen att få utvidgade befogenheter att kunna gå ut i gatan och med uppsträckt hand, verkligen stoppa bilarna. Det var något vi femteklassare verkligen tyckte borde höra till vår rätt i tjänsten. En liten nätt batong stod också den på önskelistan. Vad vi skulle ha använd den till vet jag i ärlighetens namn inte.

Fortfarande idag, när jag är ute och går på stan med t.ex. hustru och några av mina barn och då vi kommer till ett övergångsställe, fälls mina händer automatiskt ut åt sidorna för att stoppa fotgängarna d.v.s. hustru m.fl. att gå ut direkt i gatan. Jag behöver väl knappast tillägga att alla tycker att det är riktigt pinsamt och här skulle nog i alla fall hustrun önska sig en liten nätt batong att markera att jag är ”ur tjänst”! Men ränderna sitter i.