Tomt en sommardag

20140702-122257.jpg

Det kändes plötsligt väldigt tomt!

Jag fick besked om att min vän Jan Olofsson ”Rock Ola” avlidit igår på sjukhuset i Malmö.

Men det kan ju inte vara sant, vi tänkte ju träffas nu på fredag, på Jan’s kontor som jag alltid skojade med Jan om, det vill säga ”Bullen”. Vi skulle som vanligt ta några glas vin röka lite cigarr och Jan skulle givetvis underhålla både mig och presumtiva lyssnare som slöt upp. Historier som ifall man inte kände honom, skulle avfärda som fantasier och påhitt.

Men, Jan ljög aldrig om vad han upplevt, vem han träffat eller vem han kände. Elvis, Jagger, Johnny Cash, ja man kunde ta vem som helst av de stora 60 och 70-tals ikonerna. Han behövde inte hitta på! Jan hade träffat och umgåtts med dem alla.

För några år sedan var Yoko Ono inbjuden som konstnär till Wanås slott i Skåne. – Det hade ju varit kul att träffa henne undslapp det Jan!
– Känner du henne, frågade jag?
– Nej men jag har varit uppe och hälsat på John i deras lägenhet i Dakotahuset i NY, sa Jan.
– Men Jan, det har du aldrig berättat sa jag. Det imponerade på mig att Jan hade träffat en av mina stora idoler.
– Nja, det har jag nog glömt att berätta, sa Jan.
– Föresten Göran, det vi diskuterade om Salvador Dali, vet du hur han hade byggt sin pool när jag var där?

Sådan var han, alltid spännande grejor att berätta. Oftast nya historier även om man som jag känt honom i ett antal år. Inget gammalt ältande som många brukar hemfalla åt.

Det var också Jan som fick mig att boka min första resa till Cuba. Tack Jan!

När han svepte in på ”Bullen” i sin rock och stora svarta portfölj innehållande bilder, klippböcker och annat på axeln, var Bullen’s personal snabbare än en revolverman i Western. Jan kunde efter att ha slängt av sig rocken och på väg till bordet med ena handen fånga upp det glas rödvin som bartendern gjorde klart under Jan’s entré. Ett litet stycke vardagspoesi i sig!

Blev det många timmar, många historier och med andra ord lite mycket vin, tog han på sig ”rullorna” (rullskidskorna) som han sade. Det brukade gå galant.

Jag har haft förmånen att få resa med Jan. Vi var för några år sedan nere i Hamburg. Staden där han bland mycket annat lärde känna och t.o.m. bodde med Beatles. Jan skulle göra ett radiojobb, jag skulle filma honom och sedan skulle vi ha kul några dagar. Det blev hysteriskt roligt. Vi träffade mycket människor från musikbranschen, berömda och okända och hade fantastiskt kul. Senast för en månad sedan sa Jan att du Göran det där med Hamburg borde vi göra om!

Denna resa började med att vi redan efter två minuter efter avfärd på Köpenhamns huvudbangård var i samspråk med ett trevligt yngre engelsk par som Jan bjudit in till vårt fönsterbord. Vin och tilltugg kom fram och vi hade trevligt prat under färden. Det fortsatte i samma trevliga stämning på färjan. Vi pratade på till tills jag plötsligt kom på och uppmärksammade alla på tystnaden som inställt sig. Färjan hade lagt till för en bra stund sedan, alla hade gått av och vårt tåg på färjan som vi skulle fortsätta med hade också gått. Det intressanta i Jan’s berättelser blir ju inte mindre åskådliggjort av att vi hela tiden suttit i en tidigare full matsal.

Man ska veta att Jan var det största sociala geni som jag har träffat och jag lovar att jag har träffat en hel del människor. Bokstavligen inträffade det nog aldrig att Jan kom in i ett rum och inte hade skapat kontakt och dialog om det hade gått mer än 2 minuter. Han gillade verkligen människor!

En av de sista aktiviteterna som Jan och jag gjorde ihop var en liten ”show” på Tambourine Studios i Malmö den 14/6-2014, det vill säga i förra månaden. Janne fick möjlighet att visa sina fantastiska bilder och berätta sina fängslande historier för en entusiastisk publik. Berätta kunde han! Tidigare samma dag hölls en fin födelsedagsfest för honom. Eftersom han var väldigt glad för klockor så hade jag från USA beställt två fina ”Mickey Mouse Watch”, en till honom och en till mig själv. Jag kunde överlämna den ena till honom veckan efter. Han gillade den sa han. Watch Brothers.

Det var en stor ynnest att ha känt dig Jan. Cheers old Chap!

Annonser

Fakiren Nisse

20120713-090627.jpg

Det här var tidig vår år 1970. Polaren Per, jag själv och lite andra bekanta hade som vana att vid Kristi Himmelsfärdsdagshelgen, tillsammans åka iväg på lite aktivitet eller fest. Året innan hade vi campat vid Ringsjön, vilket var en historia i sig. Det här året hade vi tagit oss till mina föräldrars sommarhus i mitten av Skåne.
Transportsättet var via Zekes lilla Morris Minor, vilket medförde minimal packning, d.v.s en inte försumlig mängd rödvin av märket Saida, mat i form av pasta och lite annat. Prioriteringen för studenter med begränsad budget var givetvis viktig.
Vi hade riktigt skoj!

En kväll hade några i gänget varit på den lokala baren i byn där vi bodde. Baren hade inte så mycket mer än lite öl och två flipperspel att erbjuda, men denna kväll hade mina kamrater gjort ett fynd. De kom efter någon timme hemsläpande på en man som hette Nisse. Detta var väl knappast något att bli speciellt exalterad över och jag själv som stannat hemma vid barbesöket, misstänkte nog att Nisse mest hakat på eftersom han förutsåg en del fri öl eller fritt vin.

Dock var min misstänksamhet obefogad. Nisse visade sig vara en mycket underhållande och social person. Det som verkligen höjde stämningen var när han berättade att han var Fakir. Han brukade bland annat visa sina konster på Kiviks marknad påstod han. Efter en del vin eller öl är det inte ovanligt att människor kan framhålla sådana saker, men mina tvivel kom på skam då Nisse erbjöd sig att visa lite av sina specialite’er.

På Nisses uppmaning, hittade jag utan större svårighet morsans syskrin med stoppnålar och lite andra vassa saker, vilka jag med varm hand gav till Fakiren Nisse. Det ska erkännas att jag överlag generellt nog är lite blödig, men jag och även de andra hade stor behållning av den lilla showen och lyckades att inte svimma då Nisse framförde sina konster.

Nisse jobbade på med morsans stopp och synålar. Än försvann de in i armen och än passerade de Nisses kinder. Nisses näsa fick också vara med på ett hörn ibland. Det var ett högt tempo. Fakiren Nisse visade också att han på sin vänsterarm redan hade ett förberett hål som underlättade instickandet av nålarna. Ett yrkesknep alltså. Tror knappast att jag haft användning av den kunskapen senare i livet, men det var ju intressant att veta. På bilden ovan på Nisse, ser ni kanske området på armen som han brukade jobba med.

Fakiren Nisse blev säkert inspirerad av sin unga entusiastiska publik och skulle nog kunnat hållit på ett bra tag till denna kväll, men minns jag rätt så bad vi honom stoppa sin föreställning när han inspirerad av stunden skulle börja experimentera fram nya ännu icke provade fakirtrick.

Vi tackade Nisse som försvann ut i vårnatten och jag har aldrig sett honom sen dess.