For Rainman

20141016-121937.jpg
Jag har länge varit på jakt efter en riktig regnrock. Ingen modern regnjacka, poncho eller motsvarande. Sådana har jag och om du tar en riktig strandpromenad i regnväder, så är du garanterat obehagligt våt på byxorna med sådana. Nej, en riktigt lång vattentät regnrock med huva, gjord för att kunna ställa sig i en biltvätt med och därefter vandra ut helt torr. Om man vill alltså.

Idag hittade jag underverket i en butik för hästägare! En fransk regnrock av märket Equi-Theme. Helt suverän. Jag gillar verkligen rejäla prylar. Gjord för att kunna gå eller rida i vilket väder som helst. Lång var den också. Jag hade letat fram den på Internet. I butiken kostade den dubbelt så mycket som det var angivet på nätet! Felmärkt utbrast expediten och halverade raskt priset! Ja, ja, det gäller att ha prisbilden klar för sig innan man betalar idag! Att jag med huvan uppe och ifall jag sneglar på min spegelbild i något skyltfönster, får lite London, Jack the Ripper, eller Sherlock Holmes-känsla, är inget som avskräcker mig. Rocken är kanonbra.

På väg ut från butiken hoppades jag att kunna få prova den så fort som möjligt. Jag blev bönhörd och rocken fick åka på redan mellan butiken och bilen.

Sådär, rustad för oväder!

Annonser

Wax on, wax off

20141006-145226.jpg

Nej, det har knappast något med Karate Kid’s träning att vaxa Mr. Miagi’s bil att göra, utan mera med min egen uppväxt och fundering hur djupt vissa saker kan fastna hos barn.

I fem och sex-års åldern brukade jag vistas mycket hos mina morföräldrar Anna och Berndt. Morfar lärde mig att löda med tenn, saltsyra och allt. Härligt om man är sex år!
Mormor bakade våfflor och sydde ibland. Det här med att sy såg hon allvarligt på. Hennes pappa Jöns var skräddarmästare i Genarp så det här med att sy var inget man slarvade med.

Mormor visade mig bland annat så ung jag var hur man skulle sy i knappar och det var här vaxet kom in i bilden. Hon betonade hur viktigt det var för att få isyningen av knapparna hållbara, att alltid dra tråden genom en vaxklump, troligen bivax. Jag glömde aldrig den lektionen och jag vet att jag någon gång senare i livet försökt få tag i en klump bivax, men inte lyckats. Nåväl, det härmed sömnat är väl knappast något jag praktiserat speciellt mycket totalt räknat, men härförleden hittade jag vaxklumpen i en låda och då jag i dag skulle sy i en knapp, tog jag för säkerhets skull och drog tråden genom vaxet också. Det satt liksom i att man ”gör så”! Det går endast åt mikroskopiskt lite vax till tråden.

Jodå, det är mormors gamla vaxklump från åtminstonde mitten av femtiotalet på bilden. Förmodligen har hon fått den av sin far Skräddarmästaren Jöns som dog 1908. Ska testamentera denna vaxklump vidare till något av mina barn så att även de kan sy i hållbara knappar.