Navigare necesse est

Så blev det äntligen av.
Med ett uppdämt behov av seglarskildringar i böcker som t.ex. Göran Shildt’s Önskeresan, I Odysseus kölvatten och Ikaro’s hav har jag under många år drömt om att få segla nere i de Adriatiska havet och Medelhavet.
Förvisso har jag tidigare seglat i Stockholm’s, Götebor’s och Blekinge skärgård. jag har gått med en Fisksätra S30 fram och tillbaka till Åland. jag har seglat min inköpta båt från Stenungsund till Limhamn, seglat söndagsmornar i Öresund med min Snipe och jag har seglat lite till och från Danmark. En liten malör med eka i Ringsjön kröner min meritlista.

Trots det så har jag ändå aldrig känt mig som en fullfjädrad seglare, men någonstans har alltid funnits lockelsen att segla omkring på varmare breddgrader.
Sagt och gjort. Under en kamratlig kväll på favoritbaren Drumbar i Malmö över några öl, föddes ide’n att kunna sätta samman några kamrater och genomföra en veckas segling. Allting blir enklare att besluta efter några öl.
Min segelbok med behörighet fanns, saknade dock VHF-radiotelefonilicens, vilket krävs för att få hyra båt, men det ansåg jag mig snabbt kunna läsa in och tenta av. Detta gjordes hösten 2016.

Vi fick ihop ett trevligt gäng bestående av mig själv, forne arbetskamraten Kjell, kamrat Robert och dennes vän Kristian vilken bodde i Chile. Fyra gossar, gentlemen eller om man så vill: Fyra goa Gubbar.
Robert och hans vän ifrån Chile hade ett helt yrkesliv som Marinofficerer och fartygschefer i svenska Flottan bakom sig. Kjell kunde som gammal Biker det mesta om motorer och med mina kunskaper om lite av varje, kändes det väldigt stabilt.

Vi valde att hyra segelbåt i Zadar i Kroatien. Detta bl.a. på rekommendation av min tidigare arbetskamrat Branko som hade sina rötter i Zadar. Se där vikten att hålla sig väl med sina arbetskamrater!
Vi fastnade för en 10 ton tung Bavaria Cruiser 37 byggd 2003 som verkade ok. Reserverad och klar meddelade vår uthyrare några veckor senare att de inte kunde leverera denna, men frågade om vi kunde ta samma båt istället byggd 2016 till samma pris. Det hade vi absolut ingenting emot.
Robert, Kjell och jag tog de 172 milen till Zadar på två dagar i Kjell´s bil och Kristian anslöt något senare med flyg från Chile till Split.

Själva seglingen under vår vecka, var precis så omväxlande och äventyrlig som jag föreställt mig. Fint väder, svag vind, storm, delfiner i vattnet, fina hamnar, bra restauranger, fina marinor etc.
Vi fyra fungerrade fint tillsammans i sjölådan och ingen av oss drabbades av vad de båda tidigare officererna benämnde som ”plåtsjuka” (irritation på småsaker då man bor ett antal män i minimalt utrymme på en båt).
Allt detta kräver mer utrymme att berätta om, men sammantaget gav det hela mersmak. Grekland, Karibien och andra fantastiska ställen att segla på, är ju något man kan fantisera och drömma om i vinter. Vi får se, som sagt ”Att segla är nödvändigt”!

Pax vobiscum

Det här var väldigt unikt! Hustrun och jag hade möjlighet att ”hänga med” Påven vid hans besök i Malmö den 1 och 2 november 2016.
Även som ickekatolik blev man imponerad av hela arrangemanget kring Påvebesöket. Magnituden av det hela och resurserna som hade avsatts till det hela. Närmast jämförelse i entusiasm hos de trogna katoliker som slutit upp från olika håll i världen är nog besök av en internationell Rockstar typ Bruce Springsteen eller motsvarande. Det fanns enligt uppgift personer och familjer som t.ex. rest från Arizona-USA och Brasilien för att kunna komma Påven så nära som här gavs tillfälle. Det fanns personer som tydligen även höll koll på var i världen han reste och följde hans ”Tour”, precis som vilket ”Rolling Stones fans” som helst. Vi hade alltså möjlighet att varas med på den ekumeniska mässan på måndagen, samt även tisdagens katolska mässa Swedbank Stadion.

Även andra slående likheter fanns, t.ex. merchandise i form av bärkass med bild av Påven, nyckelringar från Nasareth etc. Hur som helst det var kanske inte det som var det mest bestående intrycket, utan det här var en mäktig upplevelse som var intressant av att ha varit delaktig i. 

Bilden är Påven Francisco och Bishop Dr Munib A. Younan President och högste chefen av Evangeliska Lutheranska kyrkan i Jordanien.

Chaplins pojke

20120221-234122.jpg

Chaplins pojke (The Kid) hette en Chaplinfilm från 1929. Bilden här föreställer inte Chaplins pojke, men väl hans dotter Gerladine Chaplin född 1944, en av Charlies 8 barn. Bilden tog jag 3 mars 1971 på ett fotojobb i Köpenhamn. Bilden togs uppe på översta våningen på SAS-hotellet i Köpenhamn i samband med att Geraldine som den stora stjärnan skulle medverka i någon film som jag glömt namnet på. Likheten med hennes far Charlie tycker jag framgår tydligt.

Jag letade fram bilden häromdagen då jag sett en Chaplinfilm på TV. Försökte se den rättare sagt. Tror den hette ”Chaplin på varuhuset”. Min reflektion här var att hur tusan kunde man skratta åt detta för några årtionden sedan. Det samma gäller om man nu någon gång råkar snubbla över någon Helan och Halvan-film. De håller tyvärr inte längre anser jag!

Jag funderade på om det är man själv som ändrar smak, eller om det är tiden som går ifrån dessa filmer. Kommer ihåg att mina barn inte heller tyckte att de här gamla filmerna var roliga.

Jag har själv ingen riktigt bra analys om varför det är så här, men en av komponenterna är kanske att utbudet var skralt på den tiden och en stumfilm med den sortens komik ändå var något som man kunde uppskatta före och under 60-talet.

Min fundering är hur dagens humor kommer att hålla om några årtionden! Kommer Robert Gustavsson med company att ses som lika kul år 2025?

A point of view

Den här bilden tog jag i Cannes 2008 på taket på hotellet där jag bodde. Det var ni början av november, hotellet hade en fin pool där, men det var bara en tokig svensk som såg möjligheterna med ett novemberbad i det fria. Undertecknad alltså. Dock kan man ju lägga in en liten filosofisk värdering i detta med att det kanske ändå finns möjligheter där de flesta andra inte ser det. Så är det ju i affärslivet och inte minst viktigt, alltså i möjligheterna till bad. Bilden är ganska dramatisk. Det hade varit lite regn och oväder från och till och ”strecken” ni ser är regnbågen på himlen. Bilden är lite förstärkt, men annars är det så det såg ut, eller ännu viktigare, – så som jag uppfattade det!

Jag tog även lite promenader längs Boulevard de la Croisette i Cannes. Jag brukade ta mitt kaffe från en liten vagn som stod uppställd på Croisetten med den öppna luckan öppen ut mot havet. Jag kom i samspråk med innehavaranen, en trevlig man i 60-års ålder. Han framhöll att han hade världens vackraste arbetsplats med en utsikt hela dagen ut mot Medelhavet. Jag är böjd att hålla med honom. Han såg solens bana över medelhavsbukten från morgonens uppgång, till kvällen då den sänkte sig igen. Han såg människor från alla möjliga håll i världen strosa förbi och ibland stanna till vid hans vagn. Denna vecka då jag intog mitt kaffe var den sista han arbetade före sin semester. Han skulle öppna sin vagn i februari igen. Han verkade helt nöjd med livet. Det mest avundsvärda var tyckte jag, att han efter många år på samma plats, fortfarande uppskattade och värderade sin plats. På alla plan. Se där en man som inrättat ett bra och komfortabelt liv. Möjligen skulle någon kunna tycka att det var lite begränsat, men lite avund kände jag ändå.

Uppskattar du din plats och situation?

Alla dessa bilder!

Jag är nog inte ensam att som hyffsat aktiv fotograf då och då fundera på vad man håller på med, inte minst varför man fotograferar.

Genom åren har det genererats en mängd bilder i form av kopior, negativ och de senaste åren många Gb bildfiler. Läste föresten att Sydsvenskans forne bildchef Lars Dareberg (har en bra Blogg föresten) hade 50 pärmar med gamla negativ stående på jobb. Med mina egna blott 7 pärmar i skåpet, är det bara att önska: – Enjoy!

Förvisso sa någon klok person att alla bilder generellt sett, blir intressanta efter 50 år. Om det nu är en tröst i så fall? Blir antagligen ännu svårare att kasta och rensa ut.

Så, varför gör man då detta, som yrke eller som fritidssysselsättning egentligen? Frågan är inte så lätt att besvara. För eget vidkommande så är det nog en kombination av teknik, konstintresse, utmaning, social samvaro med både motiv och intressegrupper, tävlingskänslan att försöka förbättra sina bilder och inte minst den där fantastiska känsla av nästan ”Zen-meditation”, då du plåtar något intressant och själv försvinner ur tid och rum. Nåväl, jag ska försöka utveckla ämnet längre fram.

En naturlig fråga till dig blir givetvis: – Varför fotograferar du själv?