Pool time


Satt och tittade i den berömda Sumo-fotoboken av Helmut Newton som jag fick på min födelsedag. Fotografen Ansel Adams har rätt, ”it’s about the presentation”. De här bilderna i storformat i denna jättebok som väger över 6 kg, där merparten är svartvita, har en magisk känsla. Nr. 1 av ursprungliga Sumo såldes år 2000 vid en auktion och var den dyraste bok som publicerats under 1900-talet. Den var i ännu större format och vägde över 35 kg.

Jag blev speciellt intresserad av en poolbild i boken av James Mason’s swimming pool som Helmut tagit i Beverly Hills 1989. Varför bilden attraherade mig vet jag inte riktigt, men kanske för att jag själv tagit liknande bilder och fascinationen av kontrasten av ödsligheten och föreställningen av hur det varit tidigare är intressant. Det är spännande att se en öde pool och fundera på hur den använts av till exempel kända personligheter.

Min bild ovan är tagen 2011 på Finca Vigia/Cuba och var Hemingway’s pool på egendomen som han och Martha Gelhorn ägde i byn San Francisco de la Paula. I den simmade Hemingway dagligen en halv mile, cirka 800 meter. Skådespelerskan Ava Gardner simmade naken i den vid ett besök där, vilket kanske var lite uppseendeväckande på sin tid.

Gamla hus


Det är intressant hur fascinerande gamla hus och ruiner är.

Jag fick ett tips om ett ödehus uppe i norra Skåne i måndag och då jag ändå skulle upp till vårt sommarhus igår så passade jag på att ta en extrasväng förbi det här gamla förfallna huset i Sösdala. Det är ändå vackert i all sin förfallenhet tycker jag. Enjoy!

Hälsning till eftervärlden

20160708-090153.jpg

Mitt förhållande till döden är gott!
Vi vet förvisso om varandra men håller oss än så länge på respektfullt avstånd. Ett förhållande som jag givetvis är tacksam för.

Ändå, eller kanske därför, tycker jag att det ibland kan vara både intressant och rofyllt att t.ex. under en sommardag, besöka en kyrkogård och oplanerat promenera omkring och läsa på de olika gravarna om stora och små människor som ligger där. Oavsett hur framgångsrik du än var I livet, så hamnar du här till sist ändå. Rik som fattig. Väldigt demokratiskt faktiskt.

Inte bara i Sverige finns intressanta kyrkogårdar att besöka. Jag gick runt på “Assistens Kirkegård” i Köpenhamn för några månaders sedan. En annorlunda kyrkogård där många berömda danskar t.ex. H.C. Andersen, Niels Bohr m.fl. ligger begravda. Det ligger även en del berömda jazzmusiker där. Jag gick runt och läste namn och sentenser på gravstenarna och man kan ju knappast i det läget undgå att själv fundera på vad man ska ha för text på sin egen gravsten en gång I framtiden.

Då jag vandrade runt på denna kyrkogård, tyckte jag nog att följande text var ganska svårslagen.
Det stod nämligen följande text fast på danska på gravstenen: “Var det allt?”

Kort, kärnfullt och jag hoppas att “innehavaren” av stenen formulerat texten med glimten I ögat. Bra var det I alla fall. Bästa hittills tyckte jag, ända tills jag stötte på att följande hälsningtext till de efterlevande. Gravstenstexten finns på begravningsplatsen i Ketchum Idaho, samma kyrkogård där Ernest Hemingway också ligger begraven.
På gravstenen står det nämligen: “I told You I was sick!”

Bilden från en annan kyrkogård I Köpenhamn nämligen “Mosaisk Nordre Begravelsesplads”

Don’t mees with them!

20160424-073915.jpg
Givetvis inser jag att USA har stora problem att brottas med vad som gäller kriminallitet. Man kan ju bland annat se det i dokumentärer om fängelserna i US. Ändå och nu är jag möjligen tjatig, känns det som om man bland ”icke kriminella”, alltså vanliga människor, har en större respekt för varandra här i US, vilket man ser i vardagslivet. Man är artig, håller upp dörrar, är trevliga, ler o.s.v. Dessutom är här rent!

Sverige var under min uppväxt känt för att vara ett utomordentligt rent land. Inga sopor på marken, man höll fint helt enkelt. Men, något har hänt! I dagens Malmö slänger både stora och små sina emballage och flaskor rakt ner på gatan, det ser lite småskitigt ut överallt.

Dessutom känns det som om repekten för medmänniskorna är ganska liten i dagens Sverige. Man är allmänt uppkäftig, gör fula gester och till exempel trakaserar personal på exempelvis Öresundstågen och de allmänna färdmedeln så till den grad att de är tillsagda att inte ingripa, då detta anses vara för farligt. Ett litet ungdomsgäng har stora möjligheter att åka fritt och terrorisera medpassagerarna utan att någon personal eller medpassagerare vågar ingripa.

Annat är det här. Du känner dig väldigt trygg på t.ex. tunnelbanan i New York. Det finns poliser synligt, mycket personal från Transportleverantören. Dessutom ifall du bråkar med en tjänsteman från tågpersonalen, betraktas detta som ett grovt brott och du riskerar upp till 7-års fängelse. Kanske det behövs ett litet omtag av ordning och reda även i Sverige?

Like the song

20160421-211802.jpg
Som ”I feel safe in New York City” som AC/DC sjunger känns det att vara i NYC igen. Det var länge sedan senast. På 80-talet var det inte rekommenderat att man rörde sig i visa delar av Down Town. Mycket Bikers av den kriminella sorten och övrigt otrevligt med droger, rån etc. Helt förändrat nu. NYC sägs just nu vara den säkraste staden i världen. Mycket poliser på gatorna, Down Town känns bra att gå i och människorna är mycket trevliga, hjälpsamma om än något stressade.

Det finns givetvis ett antal stora skeenden som skapat det här. Vad gäller förändringen i stadsdelarna är en stor faktor, att eftersom stadsdelarna var oatraktiva för ”normala” invånare så flyttade konstnärer och artister in eftersom hyrorna var låga. Det tog inte lång tid för än dessa med sin kreativitet började förändra området. Då blev det lite ”inne” och hipsters och andra med god ekonomi flyttade in, hyrorna höjdes och samhällets olycksbarn, kriminella var tvugna att flytta ut.
Därefter fick konstnärerna flytta eftersom hyrorna stigit. Surt! En medelhyra på Manhattan ligger enligt uppgift på 3.000 USD per månad. Då pratar vi alltså om de minst attraktiva områdena. Detta har gjort att färre ”vanliga lönearbetare” bor på Manhattan idag. De har hittat bättre pris/prestanda i New Jersey, Brooklyn etc.
Till detta kommer givetvis terrorhandlingarna med 9/11 etc. som skapade ett behov att mycket bättre övervakning. En utveckling som vi även måste prioritera mer i Sverige. Tyvärr är det ofrånkomligt idag. Om nu inte Löfve’n åter ska stå och förklara att ”vi” = Löfve’n varit naiva.

Jag hörde att NYC spenderade mer pengar på förebyggande av terrorhandlingar än på upbyggnaden efter terrorn och den investeringen är ju enorm i sig. Det är mycket kameror, teknik o.s.v. Enligt en kille jag pratade med hade man identifierat ett 20-tal potentiella terrorhot och stoppat alla på senare tid. Tack och lov för det.

På tal om enorma belopp. Jag hörde att den största elektroniska reklamtavlan på Time Square drog in 30 miljoner USD i månaden i intäkter och att nettovinsten var större än mediaföretaget New York Times motasvarande. 240 miljoner SEK i månaden för en annonstavla! Ja, det är inte bara matportionerna som är stora i detta land. Men ett trevligt och intressant land är det hur som helst.

I natt……….

20151217-154225.jpg
……. drömde jag en ganska märklig dröm. Den var riktigt så bisarr att jag tänkte att den borde jag nog notera någonstans. Hade det varit på 60-talet i London och jag hade bott där och berättat den, så hade man nog trott att jag intagit något hallucinogent preparat eller någon annan konstig drog. Försöker fundera ut varför man drömmer sådant här, men hittar inte svaret. Kanske bara att man ser för mycket konstiga filmer på Netflix. Jag brukar vanligtvis inte komma ihåg mina eventuella drömmar, men denna var så tydlig när jag vaknade. Hur som helst så här drömde jag och det är alldeles sant.

Min dröm börjar med att jag ser min nu avlidne fader gåendes i en sommarsluttning. Det är ganska långt ifrån och han har ryggen mot mig. Han har en hund i koppel och jag kan se att det är min äldsta dotter och hennes mans hund Zamorra eller Mr. Z som vi också kallar honom. Jag försöker komma ifatt dem, men i nästa ögonblick är scenen nu en helt annan.

Jag går nu förbi en bänk i något som ser ut som att vara Kungsparken i Malmö. På bänken sitter en kille och en tjej. De sitter inte på själva bänken, utan har satt sig uppe på ryggstödet med fötterna på sittdelen på den gröna bänken. Emellan sig har de något som ser ut att vara en ”apa” eller egentligen ett mellanting mellan en hund och en apa.

Jag stannar till och frågar ungdomarna:
– Kan han prata?
– Inte så värst bra, svarar dessa.

Jag går närmare och vänder mig till ”apan”:
– Hej, säger jag!
– Hej, säger apan!
– Du pratar rätt bra, säger jag, men hur är det med att läsa och skriva, frågar jag.
– Läsa kan han, säger ungdomarna, men han är värdelös på stavning!

Apan ser lite skamsen ut och säger:
– Jo, jag har ju alltid velat kunna stava till: ”DIKTAFON”!
– Hör du, säger jag, det gäller bara att hitta nyckeln till språket och stavningen, när du väl gjort det, så har du löst mycket av problemet och kan lära dig snabbt. Jag ska hjälpa dig!
– Ok, säger apan!
– Det går inte, säger ungdomarna.
– Jodå, säger jag!

Vänd till apan säger jag:
– Glöm bort att börja med sådana ord som ”DIKTAFON”! Prova med enklare! Stava till ”APA”!
Apan försöker samtidigt som han diskret visar att han under armhålan har ett öppet hål rakt in i kroppen.
– Du, det där behöver jag inte se, säger jag till honom

Apan försöker att stava till ordet ”APA”. Det går bara något så när bra! Med viss vedermöda fortsätter han sedan försöken, efter att enligt min instruktion lagt till ”R” så att det blir ”RAPA”.

Gryningsljus!

Någonstans där vaknar jag och det är dags för en ny dag med nya möjligheter.
Vad drömmen ”betyder” vet jag inte, men vibbarna i den kändes lite som gamla Beatles-låten ”I´m the walrus”:

Yellow matter custard, dripping from a dead dog’s eye.
Crabalocker fishwife, pornographic priestess,
Boy, you been a naughty girl you let your knickers down.
I am the eggman, they are the eggmen.
I am the walrus, coo coo cachoo

Undrar om detta bara var ”pilotavsnittet” och om det blir någon uppföljare på drömmen?

Ute är inne

20151207-140428.jpg
Följande skakar väl inte om mode-Sverige, men det visar egentligen bara att det aldrig är försent för förändring.

Jag har nämligen hela livet stoppat in min skjorta innanför livremmen på byxorna. Allt annat har varit helt otänkbart. Som barn fick man efter livlig lek alltid höra: – Stoppa in skjortan i byxorna! Grabbar med skjortan hängande utanpå byxorna betraktades nog som om inte rent kriminella, så kanske lite opålitliga.

Så, jag har levt efter denna enkla persedelregel hela livet. På senare år har jag dock noterat att yngre män i vår familj burit skjortan utanpå byxorna, alltså icke nerstoppad så att säga. Såg lite avigt ut tyckte jag först. Jag var först på vippen att hojta: – Stoppa ner skjortan i byxorna! Jag började även notera samma trend i filmer jag såg och plötsligt en dag såg det faktiskt inte så tokigt ut tyckte jag.

Processen fortskred och igår tog jag första steget och implementerade detta mode på mig själv och se, det såg faktiskt inte så dumt ut. Dessutom trollades ett antal överflödskilo bort i ett nafs. Ganska najs faktiskt.

Det hela är kanske ett större steg för mig, men givetvis inte ett stort steg för mänskligheten, för att travestera på ett känt citat från en amerikansk astronaut.

Hursomhelst ”- genom att nu ha den ute så är jag ju faktiskt inne!”