Coola bananer

20150225-172322.jpg
Min mamma skar de coolaste banan och äppelbitarna!

När jag var liten fanns det ingen av mina lekkamraters mammor som skar lika fina bitar! I min barnvärld var det lite underligt, för jag trodde då att alla på 50-talet hade en legymkniv hemma, men det var nog ganska ovanligt ändå.

En legymkniv var en ganska tidig investering då jag själv skaffade hushåll. Bananer, äpplen, gurkor och stekt potatis smakar liksom lite bättre genom att de med denna kniv får räfflor och större yta. Dessutom ser de ju festligare ut.

Fast idag har väl många människor en del proffsgrejor i hemmaköket! En legymkniv eller kanske ett ciseleringsjärn! Eller hur?

Nåja, hur som helst skulle man nog kunna skriva något filosofiskt om betydelsen att hantera råvaror med de rätta verktygen. Att samma sak kan smaka eller se ut på olika sätt bara genom att man hanterat det på ett lite annorlunda sätt. Det stämmer nog på mycket, inte bara på ätbara saker.

Rörstrand-tallriken på bilden är faktiskt den samma som jag hade som liten påg på 50-talet. Den har samma namn som jag och används av mig än idag.

Kvalitet lönar sig också oftast!

Annonser

Skolstart

DSC_4272_Snapseed_medium

Skolstart igen! Eftersom vi bor nära en skola har jag nöjet att se de förväntansfulla små 7-åringarna på väg till sin första skoldag.

Man märker på deras uppträdande och kroppsspråk hur förväntansfulla de är.  På den första dagen då det brukar vara upprop brukar föräldrarna följa med, eller kommer de små liven själv försiktigt cyklande. Barnen är uppklädda och man ser att det är föräldrarna som ”stylat” barnen så som föräldrar anser att deras barn ska se ut. Ordentligt och respektabelt. Redan efter några dagar kan man så tydligt se att någonting har hänt, föräldrarnas påverkan som tidigare varit väldigt dominerande, har hastigt börjat erodera. Troligtvis hörs nu i hemmen plötsligt: ”Men mamma jag kan inte ha den tröjan på mig!” Sju års föräldradominans har brutits!

Jag tycker att det är kul att se och det är så tydligt. Första och andra dagen kommer de små barnen gående eller cyklande med skolväskorna som föräldrarna ”sålde in” som en optimal väska. Ibland går de hand i hand.  En vecka senare har väskan bytts ut till en som ”alla har”. Den tidigare väskan kan man absolut inte ha, ”den är bara för bebisar!”. Detsamma gäller kläder, frisyrer etc. Revolutionen har startat!

Från att tidigare ha kommit försiktigt promenerande eller cyklande, kommer de nu plötsligt cyklande på gångbanor och gräsmattor till skräck för gamla tanter och farbröder.

Om några år kommer jag att be dessa små oskyldiga ”försteklickare” att gärna plocka upp sina cigarettfimpar från vår gård där de stått och rökt! Antagligen tämligen otänkbart just nu för barnens föräldrar.

John Skoband, ett säkert vårtecken.

20130305-151823.jpg

Det var mycket enklare förr. Mindre prylar att hålla reda på och ritualerna för varje årstid fanns klara för barnen. När snön smält och den första vårsolen tittade fram, blev skol och innergårdar plötsligt fulla av flickor som hoppade hopprep och pojkar som spelade kula. Det var säkra vårtecken på att nu var det vår.

En annan osviklig indikator var aktiviteten enligt bilden ovan. Just det, förstoringsglaset, eller rättare benämnt brännglaset åkte fram. På min tid hade knappast vi barn i tioårsåldern tändare eller tändstickor, men förstoringsglas för att kolla frimärkssamlingen brukade man få ibland som julklapp eller vid en födelsedag. De flesta grabbar hade minst ett sådant förstoringsglas.

Så, när solens strålar började värma, åkte brännglaset fram och man brände in mönster och satte fyr lite här och var. Skosulor, träbitar, skolböcker var fina målobjekt. Det var många sulor som transformerades till märkliga tingestar. Faktiskt konstigt att inte fler skogar brann ner på den tiden.

Farsan rökte cigaretten John Silver som alla andra farsor på den tiden. Man ville ju gärna vara som farsan, ibland i alla fall och att röka var ju väldigt moget och manligt, det visste alla, ingen tvekan om det. Problemet var att vi varken ville eller vågade köpa cigaretter. Att stjäla några var hellre inte något alternativ i min 50-tals värld. Men nöden är som det heter uppfinningarnas moder. Några äldre killar hade funnit på lösningen. Genom att skära av en bit skoband och dra ut trådarna inuti skobandet, fick man kvar ett ihåligt rör. Kombinationen brännglas och detta modifierade skoband blev lätt till ett elegant rökverk med bra drag, som pyrde lagom fort och hade lagom rökutveckling. Vi kallade produkten ”John Skoband” efter vuxenvärldens John Silver-cigaretter. Denna ”cigarett” som av ovan anförda skäl, endast avnjöts i vårsolen, var ju ekologiskt tänd av moder sol direkt via brännglaset.

Av någon konstig anledning har jag inte känt någon större längtan tillbaka till dessa rökverk, jag har inget minne av smaken, men visst hade det varit festligt att bjuda gamla polare på en äkta John Skobandcigarett tänd med brännglas någon gång.

Blodomloppet

20120518-101908.jpg

Jag gjorde ett fotojobb den 15 maj. Det var det så kallade Blodomloppet 2012, en aktivitet med promenad och några olika löparklasser. Aktiviteten anordnades av Heleneholms IF i Malmö och drog mycket folk.

Speciellt kul var det att se att så många barn deltog. Ambitionsnivån var verkligen spridd från de som antagligen smittats av föräldrars tävlingslusta till de som var där mest för skojs skull. Sprang gjorde man i alla fall.

Som fotograf får man snabbt förflytta sig mellan olika positioner för att ta bilderna och jag hade tyvärr inte tid mer än att växla några ord med en liten flicka som satt stortjutande på löparbanan då övriga löpare och åskådare försvunnit. Tårarna sprutade om henne! Jag frågade om varför hon grät så hejdlöst och hon hulkade fram att hon blivit fälld då hon sprang. Ett tidigt offer för idrotten! Tyvärr var jag tvungen att ta mig till målplatsen, men försökte med lite uppmuntrande ord. Hur som helst var det nästan hjärtskärande att se henne där hon satt gråtande och ensam på banan. Så, lite avigsider finns ju ofta i tävlingar, speciellt med barn inblandade.

Förhoppningsvis tystnade gråten så småningom.

Circus

20120307-170509.jpg

Förhoppningsvis har du glada minnen från cirkusbesök. Jag också!
Dock, varje gång jag ser en cirkus, glömmer jag inte en episod som jag upplevde som barn .

Cirkusen höll bokstavligen på att slå upp sina pålar ute vid Stadiongatan i Malmö. Det måste ha varit någonstans i mitten av 60-talet. Jag och min kompis Thomas drogs som till en magnet bort till området. Vi stod och tittade på hur dessa spännande människor konkade och bar på allehanda ting som behövdes för att få ihop till en fungerande cirkus. Tältet var rest och en cirkusarbetare fick syn på mig och min kompis.
– Kan ni hjälpa till att bära och sätta ihop bänkarna så fixar jag så att ni får komma och se cirkus gratis imorgon, ropade han!

Utan någon tvekan var vi genast igång och kånkade och monterade sittbänkarna till cirkusen. Ett ganska styvt jobb för två killar som inte ens fyllt tonåringar. Var vår välgörare tog vägen vet jag inte, men då vi efter att under hela eftermiddagen slitit ganska hårt, tittade han fram igen till slut och sa att vi gjort ett fint jobb!
– Vi kommer imorgon, ropade vi då vi släntrade hem.

Det hör till saken att man inte hade särdeles mycket pengar som ung grabb. Vi hade inte planerat att spendera några pengar på cirkusbesök, men nu kändes det dubbelt roligt inför morgondagen. Cirkus och gratis till på köpet, som lön för bra utfört uppdrag.

Ja, det är kanske inte svårt att räkna ut resten? Vi kom givetvis till cirkusen, såg vår förmodade välgörare bakom staketet och försökte få kontakt med honom. Olyckligtvis hade han nog fått något problem inte bara med ögon utan även med hörseln. Han reagerade inte bakom cirkusens staket på våra försök att påkallla hans uppmärksamhet. Antagligen körde han samma trick med nya barn på varje ny plats man kom till. Att lura barn är bland det lägsta man kan göra anser jag.

Han planterade därmed in en viss skeptism i mig, mot människors avgivna löften ifall det inte finns något incitament att fullfölja ingånget avtal. Något som jag i och för sig tror mig ha haft viss nytta av i affärslivet och varmed jag kanske ändå skulle kunna vara honom i viss mån tack skyldig.

Dock varje gång jag ser en cirkus får jag en blandad känsla av glädje och nostalgi, med ett visst inslag av bitterhet. Nu vet du varför!