Retrospektivt eller ”Behind the curtains”

20160710-123216.jpg
Drabbades av liten åkomma och var tvungen att läggas in ett par dagar på SUS, sjukhuset i Malmö. Jag har ju haft turen att inte behöva nyttja vårdapararen särdelles mycket, men visst när det behövs så är man tacksam för att den finns och för alla dessa trevliga och duktiga personer som jobbar här.
I sådana fall t.ex. vid en större operation är man också glad att man då man inhandlat utrustning, inte bara låtit kriteriet att lägsta anbud ska vinna upphandlingen.

Dock är det som bekant platsbrist. Mycket vårdtagare och lite sängplatser. Jag upplevde det som en lätt surrealistisk film igår då jag vistades i ett rum för 6 personer på akutens vårdavdelning.

Jag är på bättringsvägen, skall inta min lunch, sitter vid min sängkant och har valt köttbullar, potatismos, brun sås och lingon. Inte kulinariskt, men helt ok. Jag påbörjar måltiden.
I samma stund uppenbarar sig läkaren, mummlar något, går bort till förådet och tar två gummihandskar. Han fortsätter till min sänggrannes säng där en kvinna i övre 50-års åldern ligger. Hon talar ganska dålig svenska så läkaren får tala högt och tydligt.

Jag fortsätter mummsandet på mina köttbullar med tillbehör och kan höra läkaren berätta att han nu skall göra en rektal undersökning.

Denna påbörjas och jag minns inte vem av oss, läkaren eller jag som kom först i mål med vårt hanterande. Jag kan följa alla instruktioner och resultat ”live” så att säga. Det ska sägas att fastän min och min grannes säng endast står 1,25 meter från varandra, så har man väldigt hänsynsfullt av integritetsskydd och för att eliminera störning mellan patienterna, satt upp en gardin, vilket gör att man kan absolut inte kan se vad som försigår ”på andra sidan”. Man får helt enkelt visualisera det hela själv utifrån det man hör och det gör man, vare sig man vill eller ej.

Jag måste säga att det hela var så overkligt och surrealistiskt att om jag förverkligat min ungdoms planer att arbeta inom filmvärlden, så hade detta nog blivit en av mina bästa filmscener.
Bon apetit!

P.S.
Jag har nu flyttat till avdelning. Var ensam en natt, sedan kom farbror Rolf inrullandes. Det är bara vi två i rummet men han gör bra ifrån sig ändå. Gardin mellan sängarna givetvis och stackaren låter hela tiden som ett rejält dåligt avlopp med stopp när han andas. Tråkigt för honom, men lite irriterande för nattsömnen. Han är en liten tunn gubbe i slutet av 70-års åldern med svårupptäcka vener kan jag förstå av personalens dialog, pratar lågt på lantlig gammalskånska från 1900-talets början och engagerar avdelningen duktigt genom att vara vaken, rossla hela natten och regelbundet pilla av alla kanyler som förser honom med nödvändig medicin. Detta gör att de stackars sköterskorna hela tiden får sticka in nya nålar i honom. En liten cirkus i miniformat alltså. Han är ganska otrevlig mot dem också. Det jobbet hade jag absolut inte klarat.

Hälsning till eftervärlden

20160708-090153.jpg

Mitt förhållande till döden är gott!
Vi vet förvisso om varandra men håller oss än så länge på respektfullt avstånd. Ett förhållande som jag givetvis är tacksam för.

Ändå, eller kanske därför, tycker jag att det ibland kan vara både intressant och rofyllt att t.ex. under en sommardag, besöka en kyrkogård och oplanerat promenera omkring och läsa på de olika gravarna om stora och små människor som ligger där. Oavsett hur framgångsrik du än var I livet, så hamnar du här till sist ändå. Rik som fattig. Väldigt demokratiskt faktiskt.

Inte bara i Sverige finns intressanta kyrkogårdar att besöka. Jag gick runt på “Assistens Kirkegård” i Köpenhamn för några månaders sedan. En annorlunda kyrkogård där många berömda danskar t.ex. H.C. Andersen, Niels Bohr m.fl. ligger begravda. Det ligger även en del berömda jazzmusiker där. Jag gick runt och läste namn och sentenser på gravstenarna och man kan ju knappast i det läget undgå att själv fundera på vad man ska ha för text på sin egen gravsten en gång I framtiden.

Då jag vandrade runt på denna kyrkogård, tyckte jag nog att följande text var ganska svårslagen.
Det stod nämligen följande text fast på danska på gravstenen: “Var det allt?”

Kort, kärnfullt och jag hoppas att “innehavaren” av stenen formulerat texten med glimten I ögat. Bra var det I alla fall. Bästa hittills tyckte jag, ända tills jag stötte på att följande hälsningtext till de efterlevande. Gravstenstexten finns på begravningsplatsen i Ketchum Idaho, samma kyrkogård där Ernest Hemingway också ligger begraven.
På gravstenen står det nämligen: “I told You I was sick!”

Bilden från en annan kyrkogård I Köpenhamn nämligen “Mosaisk Nordre Begravelsesplads”