Problemlösning en vanlig söndag

20120527-192136.jpg

-Vi kan bli anmälda, utbrast min hustru. Jag funderade lite på saken. Visst brukar min hustru ha klart för sig, men att det skulle finnas någon myndighet eller organisation som har som uppgift att kolla om folk klippt sina gräsmattor verkade lite långsökt tyckte jag. Men kanske kände min hustru till någon hemlig myndighet som via satelitbilder och Google Maps kollar om folk sköter sina gräsmattor på rätt sätt.

Det var som vanligt då man under våret kommer till landet. Gräset halvmeterhögt och alla som försökt köra med gräsklippare vet att gräsklipparen fungerar ungefär en och en halv meter varefter det är stopp och motorn dör, eftersom gräset då har packat sig.

– Hade jag varit som du så hade jag liat det, sa hustrun och försvann med hunden på en liten promenad. Alla män som är eller varit gifta vet att det betyder: – Sitt inte och lata dig utan ut och slå gräset med lie, NU!

Att slå en tolvhundra kvadrarmeter stor tomt med lie, speciellt för en som i vanliga fall möjligen slår i en spik med hammare med sina kontorshänder, inser att problemet inte bara är tiden det tar, utan även vilket rehabliteringshem utövaren ska tillbringa den närmaste veckan för att bli återställd i kroppen.

Det närmaste hustrun kommit en lie är möjligen som betraktare av någon gammal pilsnerfilm från fyrtiotalet där Tor Moden, Åke Söderkvist och Sickan Karlsson deltar i någon slåtter på landet. På dessa filmer slår alla med lie av hjärtans lust, någon spelar handklaver, pilsner kommer fram och det verkar som det mest trevliga arbete som kan finnas.

Här var goda råd dyra. Räddad av regnet fick jag en dags andrum. Ensam på söndagen tillbaka till arbetslägret, d.v.s landet insåg jag att det borde gå att lösa på något sätt.

Heureka! Mycket riktigt, genom att helt öppna ena sidan på gräsklipparen för fritt blås och genom att rigga upp en uppfångare för sprutande gräs med hjälp av en sopsäck med tyngder i, fick jag fram en konstruktion som lekande lätt tog sig fram genom halvmeterhögt gräs. Det gick fantastiskt lätt att dra igenom gräset och det var nästan som om jag bara väntade på att något skulle hända som stoppade det hela. Men det fungerade och jag tror nästan konstruktionen skulle kunna bana sig väg genom en tät djungel också. Det var för att konstruera detta som man blev ingenjör en gång.

Så på något vis är poängen att även om läget ser hopplöst ut, så kan det finnas lösningar och ibland kan det vara bra att sova en natt på saken.

Vår i luften!

20120526-073645.jpg

Wir haben Unser in der Luft”, var en gammal oöversättlig ordlek med tyskan som förekom förr. Eller varför inte: ” Vi har vår i luften, var har ni er?” en annan variant som i alla fall fick lärare födda på 30-talet att vika sig av skratt.

Hur som helst, vår är det nu, till och med sommarväder med 25 grader ute. Fantastiskt! Alla människor blir mycket gladare och piggare.

Såg synen ovan då jag i morse var ute med hunden Zamorra. Tänkte på att man nu för tiden inte så ofta ser de här uppkritade hopphagarna. Förr såg man det på alla gårdar och det kanske fortfarande förekommer på skolgårdarna idag, själv har jag ingen aning. Ändå kan man konstatera att barns lekande förändras eller om man så vill påverkas med tidsåldern. Jag kommer själv ihåg min egen förädrageneration som berättade om sina lekar. Det var saker som lek med tunnband, tydligen skulle man med en pinne hålla fart på ett tunnband. Låter lagom upphetsande tycker jag, och var hittar du tunnor eller tunnband idag, men allt är ju som bekant relativt.

Det pratades även om att spela Topp. Tydligen var det någon lek där man medelst en piska skulle hålla en trissa igång. Förstod aldrig hur det skulle fungera, men gjorde mig som barn bilder av min farsa stående med någon typ av piska, frenetiskt nyttjande denna med vinande slag för att hålla sin Trissa igång.

De pratade även mycket om att spela Hartsfiol, farsan och hans bröder. Det var tydligen ett vanligt busstreck där man med ett hartsat snöre (var köper du harts idag?) fäst vid en fönster-ruta, kunde frambringa ett svårlokaliserat och hart när outhärdligt ljud för tanterna på gården. Detta tyckte jag alltid lät som ett av de mera spännande tidsfördriven.

Själv kommer jag förvisso ihåg flickornas hoppa hage, men även till exempel Rockringen som kom till Sverige i slutet av 50-talet. En ganska stor plastring som man skulle hålla igång genom att rotera höfterna. Både tjejer och killar köpte dessa och de var nog populära en eller två säsonger. Säkert ett nyttigt tidsfördriv som kanske genererade snyggare höfter för några, inte vet jag.

Man köpte hos cykelhandlaren ett plaströr och la beslag på en påse ärtor hos morsan, sedan hade man ett effektivt blåsrör. Bättre grejor var att gå ut i skogen och fixa en stadig grenklyka, tälja till den, (man fick stolt sin första kniv vid 10 års åldern), skaffa ett par rejäla gummipackningar till konserveringsburkar, en bit läder och man hade en riktigt kraftig slangbåge.

På tal om skjutvapen fick jag mitt första luftgevär vid elva års ålder. Att ha på landet. Jag hade inte ens tänkt eller önskat det, men en lördag tog farsan med mig ner till Hallmers Järnaffär på Södra Förstadsgatan och sa att nu skulle jag få ett gevär. Kanske det var någon uppfostringsgrej som han tyckte var bra, jag vet faktiskt inte. Farsan gav sedan tydliga instruktioner om hur man hanterade ett vapen, aldrig någonsin sikta på någon, laddat vapen med pipan ner och det var nog med den tidsandan ett bra sätt att lära sig att aldrig vara vårdslös, sikta eller hantera ett vapen farligt. Hos mig sitter i alla fall det säkerhetstänkandet kvar livet ut vad gäller vapen. På landet fick jag då jag blivit något år äldre, ibland låna grannen Tages salongsgevär, eller följa med honom till skjutbanan och skjuta med hans Mausergevär.

På tal om gevär, kommer jag nu plötsligt också ihåg morbror Edvin som lät oss skjuta med sitt luftgevär inomhus i hans bostad. Hyggligt tyckte jag då, men det sistnämnda var nog inte så klokt ändå. Den inomhusskyttetraditionen förädlade min kusin Olle i sina ungdomsår till perfektion i sitt hem. Det fanns inte en hel skärbräda utan kulhål i det hemmet.

Andra tidsfördriv som jag kommer ihåg från mina sommarlov i mellanskåne var leken ”Burr i burken” eller som dialekten där justerade uttalet till: ”Boorr i boorken!”. Det var en form av gömme och pjättlek som var riktigt kul vill jag minnas.

Har ingen koll på vad ungarna sysslar med nu på skolgårdarna när vårsolen tittar fram, men sista leken lär väl knappast vara uppfunnen än.

Nä, nu ska jag ut i det fina vädret. Jump on!

Pool Time

20120523-223140.jpg

Det är sommarväder i landet dessa dagar och på Facebook visar människor stolt upp sina nyinstallerade pooler av allehanda slag.

På tal om pooler så såg jag ett program på TV denna kväll om gamle ”dammsugarkungen” Axel Wenner-Gren (1881-1961), en svensk som bland annat var vd på Electrolux och blev med den tidens mått en av världens rikaste män. Hans förehavande inte minst ifråga om inblandning och intressen vad gäller andra världskrigets parter, verkade enligt programmet mycket märkliga för att inte säga ljusskygga.

Det fanns en hel del material som Wenner-Gren själv filmat och bland annat fanns filmbilder från poolpartyn vid den stora exklusiva poolen från Häringe i Stockholmstrakten där han hade en stor herrgård eller slott. Jag kände igen poolen och platsen därför att jag bodde över där några nätter i slutet av 80-talet. Inte för att gamle Axel bjudit in mig, utan för att vi hyrt stället för en företagskonferens. Det var riktigt cool att bo 7 grabbar ensamma på detta slott. Kommer ihåg att vi satt med varsin Whisky efter en fullspäckad arbetsdag i en ganska stor sal med marmorgolv och annat slottstypiskt.

Det som gjorde mest intryck på mig själv, var att finansmannen Kryger haft detta slott (Wenner-Gren hade köpt detta efter honom) och eftersom vi var helt ensamma på slottet, kunde jag göra egna små rundvandring på småtimmarna. Jag ställde mig i Krygers ”walk in closet” och kunde också gå och ställa mig i Kryger’s badrum med dess guldkranar och smutta på min Whisky. Det var en speciell känsla och det kändes nästan som om Krygers ande fanns i rummet. Lite spooky var det faktiskt också.

Jag ångrar efteråt att man aldrig tog med kameran och plåtade dessa ibland märkliga platser som man hamnade på. Vilka bilder det kunde blivit!

Nåväl, eftersom jag själv inte har någon egen bild på poolen i Häringe, så får det bli en annan poolbild. Den är från Hearst Castle och jag tog den 1984. Randolph Hearst var ju tidningsmagnat i USA och byggde här i San Simeon/California, ett av sina många palatsliknande bostäder, han hade flera stycken. Det här var hans utomhuspool där. Hyffsat stor tycker jag.

Ge det en 30 år!

20120520-171725.jpg

Jag var på en riktigt cool utställning idag. Det var Mats Bäcker som öppnade på Fotografins rum i Malmö. Mats har plåtat många musiker och artister på 60 och 70-talet och bilderna som visas är av världsklass tycker jag. Det hela var väldigt fint arrangerat med Per Sinding-Larsen som både delgav sina minnen från tiden och intervjuade Mats om bilder och artister. Väldigt föredömligt nöjde de sig inte bara med att stå stilla och mässa, utan vi förflyttade oss under en timmes tid runt i utställningen. Vi fick oss till livs både allmänn info och specifik info om hur Mats tagit bilderna och Pers funderingar och minnen. En del av de avporträtterade musikerna var faktiskt på plats. David Bowie, Lou Reed och Elvis Costello hade inte infunnit sig, men väl Pedalens Pågar, Kal P Dals kompband samt en del andra som avbildades på bilderna.

Det var faktiskt inte föränn efter ett tag som jag förstod att alla bilderna var analoga kopior, det vill säga riktigt mörkrumsarbete och inte kört i någon skrivare. Mycket imponerande, speciellt med de stora formaten. Pratade med Mats efteråt och det var förvisso inte han själv som gjort mörkrumsjobbet, men oavsett den som gjort det, så var det riktigt kul att se ett sådant fint hantverk.

Träffade på lite vänner i form av Rock Ola, Christer med flera och alla var ense att det här var en riktigt, riktigt bra utställning. så, grattis Malmö, du har gjort det igen!

Bilden då? Det är givetvis Mats Bäcker som står tilll höger men gitarristen är Henrik Venant, samma kille som syns på bilden från 1982 på väggen. På något sätt tycker jag kompositionen blir intressant med ett tidspann på 30 år.

Då kan man ju som deltagare i det här med att plåta artister, fundera på ifall även mina bilder idag blir lika intressanta i framtiden? Ok, jag får väl ge det en 30 år då!

Föresten, gå för tusan och se den här utställningen!

Det här är Malmö!

20120519-154034.jpg

A walk in the Park denna lördag. -Vad skådar jag mellan träden? Håller man inte på att tvätta elefanter här i Kungsparken? -Jodå, elefantskötarna vid Cirkus Scott tvättar av sina elefanter, vuxna och barn tittar på och samtidigt glider ett par kanotister förbi i kanalen. Så här ska Malmö vara! Spännande, full av överraskningar, positiva givetvis och fullt av möjligheter. För vuxna, ungdomar och för barn.

Det här är det verkliga Malmö och det finns som väldigt många vet. Långt från kvällspressens löpsedlar om gangsterstad. Givetvis finns även denna senare negativa sida, men det vore kanske bra att få fram lite mer av alla möjligheter och stadens charm. Det gäller att skippa bilen, ta sig tid och upptäcka staden till fots, till cykel eller med de kommunala transporterna. Konserter, museer, parkliv, uteserveringar och möjligheter att träffa på nya bekantskaper. Nu kommer den tid på året då staden får en extra skuts med uteliv, bland annat tack vare ett förhoppningsvis varmare väder. Ta chansen! Nu!

Blodomloppet

20120518-101908.jpg

Jag gjorde ett fotojobb den 15 maj. Det var det så kallade Blodomloppet 2012, en aktivitet med promenad och några olika löparklasser. Aktiviteten anordnades av Heleneholms IF i Malmö och drog mycket folk.

Speciellt kul var det att se att så många barn deltog. Ambitionsnivån var verkligen spridd från de som antagligen smittats av föräldrars tävlingslusta till de som var där mest för skojs skull. Sprang gjorde man i alla fall.

Som fotograf får man snabbt förflytta sig mellan olika positioner för att ta bilderna och jag hade tyvärr inte tid mer än att växla några ord med en liten flicka som satt stortjutande på löparbanan då övriga löpare och åskådare försvunnit. Tårarna sprutade om henne! Jag frågade om varför hon grät så hejdlöst och hon hulkade fram att hon blivit fälld då hon sprang. Ett tidigt offer för idrotten! Tyvärr var jag tvungen att ta mig till målplatsen, men försökte med lite uppmuntrande ord. Hur som helst var det nästan hjärtskärande att se henne där hon satt gråtande och ensam på banan. Så, lite avigsider finns ju ofta i tävlingar, speciellt med barn inblandade.

Förhoppningsvis tystnade gråten så småningom.

Resa och platser

20120511-232339.jpg

Tog en tur till Mariehamn på Åland i veckan. Ja, egentligen var det ju en arbetskonferens och det blev mest jobb, men det var en trevlig resa i bra miljö och vi fick mycket gjort. Bilden på Cinderella ovan tog jag då vi gled in med konkurrentlinjen Birka-Cruises.

Jag är en övertygad anhängare av det positiva med att byta arbetsmiljön om man kan. Det ger ofta mera kreativa tankar och mera inspiration. Kommer ihåg en kille som brukade jobba i lite mera udda miljöer som t.ex. en botanisk trädgård och fann detta oerhört stimulerande. Det kan ofta vara komponenten som stimulerar och får en att komma på nya infallsvinklar med resultat att göra ett bättre arbete.

Det här med att resa får mig osökt över till en person och hemsida som jag av ren slump stötte på i förra veckan. Det var äventyraren och Globbetrottern Rolf Blomberg. Måste erkänna att jag inte riktigt kan placera honom, men när man läser listan på alla filmer han stod bakom, har man antagligen sett en hel del utan att kunna komma ihåg det just nu.

Killen tog fantastiskt fina bilder med sin Hasselbladskamera också.

Nedan en länk som jag tycker är värd att kolla.
Enjoy!

Länk: Rolf Blomberg