Med kameran som pass

20120610-092943.jpg

Få saker är så användbara för att skapa kontakt som en kamera. Rätt utnyttjad är den ett slags pass som ger dig möjligheter att kommunicera med vilt främmande människor överallt i världen, utan att dina avsikter ifrågasätts speciellt mycket. I alla fall om det görs på rätt sätt. Din kamera kan legitimera att du till exempel slår dig ner bredvid någon vilt främmande människa, börjar prata och ställa frågor. Visa mig ett föremål som har samma magiska egenskaper?

För egen del är jag säker på att mina vänner, kontakter, evenemang och resor skulle vara betydligt färre utan kamerans hjälp. Förvisso hjälper det i ärlighetens namn inte bara med kameran, utan en kombination av äkta nyfikenhet och social kompetens tillsammans med kameran, som då blir det ultimata verktyget. Min vän Jan är en social naturbegåvning. I receptet ovan kan han till och med utelämna kameran ibland. Han berättar bara att han är fotograf, sen är det igång. På en resa tillsammans ner till Hamburg vid ett tillfälle, tog det cirka fem minuter varefter ett trevligt engelskt par flyttade över till vår sida av kupen, det dracks en del vin och alla hade trevligt. Till och med så trevligt att vi efter färgeöverfarten Rödby – Puttgarden kom ner till bildäck bara för att finna att vårt tåg hade gått iväg, utan oss. Men som sagt vissa har den här sociala begåvningen.

En annan fotograf som har den här gåvan är vår internationellt kände fotograf Anders Petersen. Jag har förvisso aldrig träffat honom, men läst och hört om honom och givetvis sett hans fantastiska bilder, till exempel bilderna i boken ”Café Lehmitz ”. Det går inte att ta sådana bilder om man inte kommer nära människorna, på deras egna villkor och samtidigt även utsätter dig själv för vissa risker. Med andra ord så kan du aldrig få fram de intressanta och inträngande bilderna du vill ha av människor, ifall du försöker plåta från någon form av distans, fysikaliskt eller mentalt. Förutom bilderna så får du förhoppningsvis även på köpet, resultatet av en intressanta historia och en ny kontakt. En annan berömd svensk fotograf är ju Crister Strömholm som hade samma utvecklade förmåga och vilja att komma nära intressanta och faktiskt rätt ofta, socialt utslagna människor. Till exempel hans bilder från människor i Paris nattliv i boken: ”Les amies de Place Blanche”

Nu vill jag absolut inte likställa mig med ovannämnda legender. Ja, vill och vill, visst skulle man vilja, men då får man nog leva om sitt liv. Hur som helst tycker även jag att det är spännande att träffa på nya människor i nya omgivningar, prata och fotografera dom. Det här är en förmåga som man som så mycket annat bara blir bättre på ju mer man tillämpar det. Dessutom känns det som om det blir lättare ju äldre man blir. Det har antagligen en del att göra med det eventuella hot man potentiellt kan utgöra innan någon fått klart för sig vad man vill och att man bara vill språka lite och ta några bilder. -So, the future seems bright in that sence!

I samma andetag ska man kanske reflektera över hur smart det är att i sådana här sammanhang dra upp en fyrtiotusen kronors fet Nikon med en likaledes fet 2,8-lins (för tjugo papp) under näsan på en person, samtidigt som du säger: -jag är bara amatör, agera naturligt! Då är det antagligen smartare att bjuda på en öl och elegant trolla upp en liten fickkamera för mycket mindre peng som kan ligga framme hela tiden och som man tar lite bilder med underhand. Det blir nog bättre resultat på det viset.

Bilden ovan tog jag i en liten håla en och en halv timmes bilkörning från Dallas/USA. Jag hade parkerat och varit inne på ett ställe som i sedvanlig amerikansk anda annonserade med WORLDS GREATEST ICE CREAMS. Blygsamma är de då inte de där amerikanerna! Alla näringsställe med självaktning är enligt egen utsago, kända i hela världen för sina produkter, allt från sina glassar till ägg och bacon. Ett gott självförtroende med andra ord! Hur som helst. Paret ovan gled med sin jänkarbil in på parkeringsplatsen, gick av och jag observerade att tjejen hade ett par snygga tattos på baksidan av benen. De båda ungdomarna såg väldigt trevliga och snälla ut. Jag stannade kvar och då de kom ut, hon med en stor glass, frågade jag om jag fick ta några bilder på dem. Det fick jag och jag blev själv nöjd med en i mitt tycke representativ bild på ett par trevliga amerikanska ungdomar en vardag i Texas. Jag skickade senare bilden till April som hon heter och hennes pojkvän och även de gillade den.

Så, konklutionen är: – Socialicera mera och plåta samtidigt om ni nu känner för det!

P.s. Bilden tagen med småfet Nikon. – No rules without exceptions!

Annonser