Om fotografer

20120225-093810.jpg

Varför blir vissa människor fotografer? Finns det någon gemensam nämnare bland de som blir det?
Jag tror att många som fotograferar mycket, yrkesmässigt eller som intresse, ibland funderar på detta. Så gör i alla fall jag själv.

Det finns nog några starka drivkrafter om än i olika blandning, som gör att vissa människor utvecklar fotokonsten till intresse eller yrke och tillåter mig till en liten generalisering här.

Fotografer är iaktagare! Går jag till mig själv, så kommer jag ihåg att jag redan som barn tyckte mycket om att sitta och lyssna och iaktag de olika släktingarna och familjemedlemmarna vid de större familjesammankomster som då hölls. Det var ganska s.k. borgeliga sammankomster med förrätter, varmrätter, desserter, vin och senare groggbord för herrarna. Det hela brukade avslutas med kortspel där alla inklusive damer och barn var med.
Dessa tillställningar var alltid fantastiska och trevliga stunder. Umgängeskretsen i familjen var alltid väldigt intressant och det var många bra profiler och berättare som kunde underhålla vid bordet. Inte minst min far var en excellent berättare och värd. Historier och skratt avlöste varandra och man såg alltid fram emot dessa fester.

Det fanns absolut inget hinder att som barn få göra sin röst hörd vid sådana här tillfällen, men man kan ju uttrycka det som så att kvalitetsnivån på ämne och underhållningsvärde var ganska hög utifrån de äldre bordsdeltagrna, så man insåg redan som ganska liten att det knappast var seriöst att komma dragande med någon barnslig reflektion eller dylikt inpass. Bättre var då att lyssna och lära! Jag kan med gott samvete säga att jag själv tagit igen det med åren och älskar att både lyssna och deltaga i bra middagssammankomster i familj eller andra sammanhang.

Alltså tror jag att fotografer någonstans i livet har insett och sett fördelarna med att lyssna och iaktaga!

En annan tes jag vill föra, är att fotografer är intresserade av människor och situationer, gärna av det mera udda och kanske t.o.m. lite farligare slaget! Det kan handla om krigsmiljöer, udda sociala miljöer eller andra omständigheter som inte passar in i normbilden av ”vad man ska vara intresserad och engagerad i”. Kameran är då en oslagbar och oomtvistlig biljett att kunna komma in i dessa miljöer. Det ger en, inte minst för en själv, legitimitet att slå följe med någon Clouchard i Paris för att fotografera denne, att hänga på Reeperbahn i Hamburg, eller att besöka nergågna rivningskåkar för att fotografera. Med synlig kamera visar man varför man är på plats och det behöver i alla fall inte ifrågasättas vad man har för roll! Oftast i alla fall! Dessutom ger ju denna typ av miljöer ofta både spännande bilder och har ofta stort intressevärde för de som kanske inte ”vågade” sig dit.

Din kamera är alltså ett pass med rätt att besöka platser och miljöer som annars är stängda!

Samlandet och kontrollen. Jag tror även att fotograferandet är ett sätt för fotografen att bringa lite ordning i tillvaron. Att fototografera är att registrera och det är fotografen som bestämmer vad som ska visas. Ingen annan än den som väljer ut i sökaren och sedan presenterar resultatet kan ju påverka hur slutprodukten blir.

Att på något sätt systematisera sin vardag, platser, bekanta och levnadsår genom bilder är ju också ett sätt att bringa ordning och som jag tror driver många fotografer.

Slutligen är givetvis viljan att med sina bilder väcka reaktioner, propagera för sina åsikter och ställningstagande, också en drivkraft och en väldigt effektiv sådan, till och med.

Bilden ovan tog jag i Paris 1971 av några Cloucharder som jag träffade på. Antagligen ganska tragiska människoöden, men det var i alla fall ett sätt för mig själv att bli medveten om att dessa människor existerade.

Last Train

20120223-195426.jpg

Svågertorps station hade slutat att fungera som tågstation hösten 2011 då jag tog bilden. Visst finns det en massa sånger om tågvärlden. Kommer att tänka på: – ”Last train to Clarksville” (Monkeys), – ”Freigh train”, A train (Ellington), – texten i ”En tysk indian” Olle Ljungström, med flera.

Stationer kan vara både stressande och sköna platser att vistas på. Kommer ihåg de gamla SJ-stationerna från förr i världen. Retar mig fortfarande på att jag aldrig dokumenterade stationen i Stehag där jag bodde på sommaren som ung. Stillheten härskade då man kom in i väntrummet. Mycket trä, grå färg och framför allt en väldigt speciell lukt. En lukt av hundratals resande som besökt, köpt sina biljetter och väntat i rummet. Allt blandat med lukten av trä, olja och andra odefinierbara dofter. Eftersom jag så gott som alltid besökte väntrummet på sommaren då jag skulle möta min moster och gudmor vid stationen, kopplade och kopplar jag alltid denna doft med glad förväntan. Märkligt kanske, men så är det.

Stationsföreståndarens hade bland annat rollerna som stins och biljettförsäljare. En av märkvärdigheterna i väntrummet var vid disken där han sålde biljetter.
Disken var åtskilld av en glasruta så att inte kund och den SJ-anställde kunde ”komma åt” varandra. Nästan som man idag hanterar riskämnen i laboratorier. Där fanns någon typ av roterande låda där kunden lade sina pengar, varefter biljettförsäljaren lade de aktuella biljetterna i en klämma på andra sidan lådan. Därefter roterade lådan ett halvt varv och vipps hade pengar och biljetter bytt plats. Jag har ofta undrat varför man gjort så stor möda med denna konstruktion. Rånrisk, risk att smittas av någon sjukdom? Jag undrar!

Sammantaget väcker tåg och tågresor många minnen och känslor för många människor.

Chaplins pojke

20120221-234122.jpg

Chaplins pojke (The Kid) hette en Chaplinfilm från 1929. Bilden här föreställer inte Chaplins pojke, men väl hans dotter Gerladine Chaplin född 1944, en av Charlies 8 barn. Bilden tog jag 3 mars 1971 på ett fotojobb i Köpenhamn. Bilden togs uppe på översta våningen på SAS-hotellet i Köpenhamn i samband med att Geraldine som den stora stjärnan skulle medverka i någon film som jag glömt namnet på. Likheten med hennes far Charlie tycker jag framgår tydligt.

Jag letade fram bilden häromdagen då jag sett en Chaplinfilm på TV. Försökte se den rättare sagt. Tror den hette ”Chaplin på varuhuset”. Min reflektion här var att hur tusan kunde man skratta åt detta för några årtionden sedan. Det samma gäller om man nu någon gång råkar snubbla över någon Helan och Halvan-film. De håller tyvärr inte längre anser jag!

Jag funderade på om det är man själv som ändrar smak, eller om det är tiden som går ifrån dessa filmer. Kommer ihåg att mina barn inte heller tyckte att de här gamla filmerna var roliga.

Jag har själv ingen riktigt bra analys om varför det är så här, men en av komponenterna är kanske att utbudet var skralt på den tiden och en stumfilm med den sortens komik ändå var något som man kunde uppskatta före och under 60-talet.

Min fundering är hur dagens humor kommer att hålla om några årtionden! Kommer Robert Gustavsson med company att ses som lika kul år 2025?

Nära politiken

20120219-124226.jpg

Den här bilden hittade jag i mitt arkiv. Den är tagen 1 maj 1969 på Olof Palme i Malmö och aldrig publicerad tidigare. Ett bra tag sedan alltså. Var är SÄPO till exempel? Är det kanske de med ryggarna mot Palme, hemska tanke? En av mig inte känd fotograf ska också plåta Palme. Det var en tid då man kunde nära politikerna rent bokstavligt. Det behövdes knappast några pressackrediteringar för att haka på en politiker, ta bilder och prata med honom. Så nära lär vi nog aldrig komma igen och med tillbakablicken inser man ju att förvisso var det trevligt, men det ändå trots allt var en ganska naiv inställning. Vad som helst kunde ju hänt och hände ju till slut också.

Att ibland titta i sitt bildarkiv ibland, är ganska intressant. De bilder man brann för då man tog dem, är inte alltid de som håller i längden. Bilder på människor och miljöer är det som jag personligen är det som är mest spännande att se tillbaka på. Egna och andras bilder.

Kanske något att fundera på då man plåtar idag: – Är din bild intressant om 50 år? I så fall varför?

A point of view

Den här bilden tog jag i Cannes 2008 på taket på hotellet där jag bodde. Det var ni början av november, hotellet hade en fin pool där, men det var bara en tokig svensk som såg möjligheterna med ett novemberbad i det fria. Undertecknad alltså. Dock kan man ju lägga in en liten filosofisk värdering i detta med att det kanske ändå finns möjligheter där de flesta andra inte ser det. Så är det ju i affärslivet och inte minst viktigt, alltså i möjligheterna till bad. Bilden är ganska dramatisk. Det hade varit lite regn och oväder från och till och ”strecken” ni ser är regnbågen på himlen. Bilden är lite förstärkt, men annars är det så det såg ut, eller ännu viktigare, – så som jag uppfattade det!

Jag tog även lite promenader längs Boulevard de la Croisette i Cannes. Jag brukade ta mitt kaffe från en liten vagn som stod uppställd på Croisetten med den öppna luckan öppen ut mot havet. Jag kom i samspråk med innehavaranen, en trevlig man i 60-års ålder. Han framhöll att han hade världens vackraste arbetsplats med en utsikt hela dagen ut mot Medelhavet. Jag är böjd att hålla med honom. Han såg solens bana över medelhavsbukten från morgonens uppgång, till kvällen då den sänkte sig igen. Han såg människor från alla möjliga håll i världen strosa förbi och ibland stanna till vid hans vagn. Denna vecka då jag intog mitt kaffe var den sista han arbetade före sin semester. Han skulle öppna sin vagn i februari igen. Han verkade helt nöjd med livet. Det mest avundsvärda var tyckte jag, att han efter många år på samma plats, fortfarande uppskattade och värderade sin plats. På alla plan. Se där en man som inrättat ett bra och komfortabelt liv. Möjligen skulle någon kunna tycka att det var lite begränsat, men lite avund kände jag ändå.

Uppskattar du din plats och situation?

Alla dessa bilder!

Jag är nog inte ensam att som hyffsat aktiv fotograf då och då fundera på vad man håller på med, inte minst varför man fotograferar.

Genom åren har det genererats en mängd bilder i form av kopior, negativ och de senaste åren många Gb bildfiler. Läste föresten att Sydsvenskans forne bildchef Lars Dareberg (har en bra Blogg föresten) hade 50 pärmar med gamla negativ stående på jobb. Med mina egna blott 7 pärmar i skåpet, är det bara att önska: – Enjoy!

Förvisso sa någon klok person att alla bilder generellt sett, blir intressanta efter 50 år. Om det nu är en tröst i så fall? Blir antagligen ännu svårare att kasta och rensa ut.

Så, varför gör man då detta, som yrke eller som fritidssysselsättning egentligen? Frågan är inte så lätt att besvara. För eget vidkommande så är det nog en kombination av teknik, konstintresse, utmaning, social samvaro med både motiv och intressegrupper, tävlingskänslan att försöka förbättra sina bilder och inte minst den där fantastiska känsla av nästan ”Zen-meditation”, då du plåtar något intressant och själv försvinner ur tid och rum. Nåväl, jag ska försöka utveckla ämnet längre fram.

En naturlig fråga till dig blir givetvis: – Varför fotograferar du själv?