Kiviks marknad

20120717-192848.jpg

Hustrun och jag tog oss till Kiviks marknad idag. Såg ut som det brukar med samma varor som förra året, troligen bokstavligen talat också. William Arnes motorcykelcirkus också som är en kulturskatt enligt mitt tycke. Deras show har jag plåtat några gånger. Annars är det bakplåtspapper, borstar, T-shirt och annat i en salig blandning. Själv har jag förvisso lite blandade känslor för det hela. Det mesta är skräp tycker jag, men på något vis är jag glad för att det här forumet och formatet till folklig traditionsbunden business fortfarande existerar.

Många säljarkollegor har under åren pratat om hur kul det hade varit att prova att stå på Kiviks marknad eller liknande ställen. Jag kan lite stolt erkänna att jag och kompisen Peter, då vi var i ungdomen, gjorde slag i saken, och blev ”knallar” på Kiviks marknad. Genom Peters kontakter fick vi per konsignation ett parti av allehanda varor. Det var glansmedel, fantastiska potatisskalare, putsdukar och inte minst vår succe’produkt ”Boxbollen”. Den sistnämnda var en uppblåsbar boll som man via ett gummiband förankrade i pannan och boxade på. Det var ett större parti som blivit över från någon tysk Olympiad kunde man utläsa av texten: ”Olympiaden” på bollen. Troligen inte den 1936, men man kan ju inte vara säker.

Boxbollen sålde som smör. Det vill säga den såldes så fort som vi satte igång och boxa på den. Det krävdes att vi visade hur man gjorde. Vi fick på detta sätt lära oss ett av försäljningskonstens viktigare deviser, nämligen vikten av att demonstrera produkten och skapa ett begär av varan. Vi avlöste varandra Peter och jag och slog på denna boxboll för allt vad vi var värda. Vi slog så att knogarna bokstavligen var blodiga. Plåster hade vi inte med oss, men det gick fint med tape också och pengarna som flöt in var verkligen plåster på såren.

En ”knallekollega” i ståndet bredvid hade en högtalaranläggning igång och var hygglig nog att då och då högt ropa ut: ”- Ja, mina damer och herrar, nu är mannen med gummibollen igång igen!” Partnership inom business skulle man väl kalla det idag.

En annan inte fullt så seriös knalle i ett stånd bakom oss utlovade varje timme att stjärnan på den tiden: Loffe Karlsson, var på intågande till hans stånd. Killen var ganska skicklig med att hålla uppe spänningen genom att då och då utropa: ”- Ja, nu tyckte jag att jag såg Loffe där borta”. Naturligtvis dök aldrig någon Loffe upp, utan det var killens trick att få ihop folk till sitt stånd så att han kunde sälja sina prylar. Vi blev rätt trötta på pratet om Loffe, Peter och jag.
Alla boxbollarna sålde slut och det mesta av de andra varorna också och vi körde hem med några tusen per man på fickan. Mycket pengar på den tiden.

Ingen av oss gjorde om äventyret på Kivik, men kul var det i alla fall.

Fakiren Nisse

20120713-090627.jpg

Det här var tidig vår år 1970. Polaren Per, jag själv och lite andra bekanta hade som vana att vid Kristi Himmelsfärdsdagshelgen, tillsammans åka iväg på lite aktivitet eller fest. Året innan hade vi campat vid Ringsjön, vilket var en historia i sig. Det här året hade vi tagit oss till mina föräldrars sommarhus i mitten av Skåne.
Transportsättet var via Zekes lilla Morris Minor, vilket medförde minimal packning, d.v.s en inte försumlig mängd rödvin av märket Saida, mat i form av pasta och lite annat. Prioriteringen för studenter med begränsad budget var givetvis viktig.
Vi hade riktigt skoj!

En kväll hade några i gänget varit på den lokala baren i byn där vi bodde. Baren hade inte så mycket mer än lite öl och två flipperspel att erbjuda, men denna kväll hade mina kamrater gjort ett fynd. De kom efter någon timme hemsläpande på en man som hette Nisse. Detta var väl knappast något att bli speciellt exalterad över och jag själv som stannat hemma vid barbesöket, misstänkte nog att Nisse mest hakat på eftersom han förutsåg en del fri öl eller fritt vin.

Dock var min misstänksamhet obefogad. Nisse visade sig vara en mycket underhållande och social person. Det som verkligen höjde stämningen var när han berättade att han var Fakir. Han brukade bland annat visa sina konster på Kiviks marknad påstod han. Efter en del vin eller öl är det inte ovanligt att människor kan framhålla sådana saker, men mina tvivel kom på skam då Nisse erbjöd sig att visa lite av sina specialite’er.

På Nisses uppmaning, hittade jag utan större svårighet morsans syskrin med stoppnålar och lite andra vassa saker, vilka jag med varm hand gav till Fakiren Nisse. Det ska erkännas att jag överlag generellt nog är lite blödig, men jag och även de andra hade stor behållning av den lilla showen och lyckades att inte svimma då Nisse framförde sina konster.

Nisse jobbade på med morsans stopp och synålar. Än försvann de in i armen och än passerade de Nisses kinder. Nisses näsa fick också vara med på ett hörn ibland. Det var ett högt tempo. Fakiren Nisse visade också att han på sin vänsterarm redan hade ett förberett hål som underlättade instickandet av nålarna. Ett yrkesknep alltså. Tror knappast att jag haft användning av den kunskapen senare i livet, men det var ju intressant att veta. På bilden ovan på Nisse, ser ni kanske området på armen som han brukade jobba med.

Fakiren Nisse blev säkert inspirerad av sin unga entusiastiska publik och skulle nog kunnat hållit på ett bra tag till denna kväll, men minns jag rätt så bad vi honom stoppa sin föreställning när han inspirerad av stunden skulle börja experimentera fram nya ännu icke provade fakirtrick.

Vi tackade Nisse som försvann ut i vårnatten och jag har aldrig sett honom sen dess.

Med farsan i Paris

20120709-091104.jpg

Satt och tittade på gamla bilder nu i semestertider och kom att tänka på denna helt sanna historia som jag inte kunde låta bli att notera ner, även om den blev lite lång och har några år på nacken.

– Svenskerne er ikke rigtigt kloge!
Bensinmacksföreståndaren skakade på huvudet när vår chaufför efter att ha tankat bensinen, lyfte av pumpen till dieselbränsle och började fylla på dieselolja i samma påfyllningshål.
40 procent! Det ska vara 60/40-blandning sa han och skrockade sitt speciella lite fräsande skratt.

Vi stod vid en dansk bensinstation. Det var Kurt Höna (han kallades så av någon outgrundlig anledning), hans son, min farsa Lennart och jag. Året var i början av 70-talet och vårt mål var Paris.
Några dagar före hade farsan ringt mig, berättat att Kurt Höna skulle köra ner till Paris och erbjudit farsan som var resvan att följa med.
Eftersom jag hade ledigt lät det som en trevlig ide’ att följa med några dagar till Paris.

Nu stod vi alltså vid en bensinmack och Kurt Höna tankade. – Du förstår sa han, den här Jaguaren och Plymouth är de enda som har tillräcklig kompression för att kunna köra på en blandning av 60 procent bensin och 40 procent diesel. -Du ska få se hur det funkar. Jag startar på bensin och när vi kommer upp i hundra kilometer i timmen, så slår jag över till den här tanken med min specialblandning!
Jaguaren hade mycket riktigt två tankar och då vi svängt ut på motorvägen och kommit upp till hastigheten 100 km i timmen, slog Kurt över strömbrytaren och vi fortsatte färden på en billigare och skattefri blandning ”Kurtspecial”.

Det här var verkligen Kurt Hönas område. Han var ett fenomen vad gäller motorer och motorfordon och kunde plocka ner och sätta ihop en bilmotor i sömnen. Resan till Paris var också just föranledd av Kurts kunskaper om motorer. Förutom Kurt och sonen som genom handikapp inte var möjlig att ha någon direkt kommunikation med, farsan och jag själv, fanns i bilens bagageutrymme en Mercedesmotor. Anledningen till resan var att Kurt kontaktats av en svensk travkusk, Monsieur Gustaf, som hade fått någon typ av försäkringsproblem med motorn på sin Mercedes i Paris. Tydligen kunde bilen åtgärdas vid en Mercedesmärkesverkstad som hade alla specialverktygen för ett byte, men det skulle kosta åtskilliga Franc och det hade Monsieur Gustaf inga intentioner eller ekonomiska resurser att göra. Monsieur Gustaf hade via Kurt istället lyckats få fram en utbytesmotor i Sverige och den skulle alltså Kurt byta i Paris. –”Fransoserna pratade om att det behövdes en massa specialverktyg och apparater skrattade Kurt, själv gick jag igenom i huvudet vad som behövdes för att montera ner den gamla och sätta in den nya motorn och kom fram till att dom fem verktygen jag har i plastpåsen i bakluckan är det som behövs!”

Farsan och jag log! Vi hyste inga tvivel på att det var precis så han hade gjort, att i huvudet gått igenom exakt alla moment och med vilka verktyg han behövde för att göra bytet. Vi hade under alla de år vi känt honom, sett otaliga exempel på hur han nästan kunde lyssna sig till och åtgärda vilka fel en bil än hade. Det ryktades även att han ibland drack bensin, men det var nog mer ett illvilligt rykte.

Färden mot Paris gick som smort. Förvisso hade Kurt gjort någon felbedömning av bensin/dieselblandning, så halvvägs dog motorn. – ”Måste göra blandningen lite magrare sa Kurt medan vi rullade in vid vägkanten. Vänta så ska jag bara göra ren förgasaren”. Kurt gjorde ren förgasaren och löste problemet inom 5 minuter och vi for vidare. Inne vid tyska gränsen lade gaspedalen av, men då vi precis passerade en liten by, gick Kurt helt sonika in i en liten affär, fick en bit ståltråd, reparerade förlängningen till gaspedalen med denna och vi rullade glatt vidare.

Vi kom till Paris sent på kvällen. Monsieur Gustaf hade reserverat rum till oss i de arabiska kvarteren i 16:e arrondissement västra Paris i. Hotellet var helt ok. Monsieur G dök upp, farsan jag och M Gustaf gjorde oss en glad kväll i Paris. Kurt fick av förståeliga skäl ta hand om grabben sin. Området vi bodde i var väldigt intressant och det var uppenbart att hästar och hästkapplöpning var den näring som invånarna där ägnade sig åt. Bilden ovan är tagen härifrån. Man berättade också att det för några årtionden sedan, varit ännu fler stallar och ännu fler människor som ägnat sig åt hästar i området.

Nästa dag blev det nästan handgemäng!

Då Kurt presenterade sin plan att utföra det rejäla ingreppet i Mercedesen med den lindrigt sagt begränsade verktygsuppsättningen, blev M Gustaf helt vansinnig. Det mildrades knappast heller av att M Gustaf drack ganska rejält och fortfarande var berusad efter föregående kvälls nattrunda i Paris.

-”Du kan väl för h-lvete inte göra ett motorbyte med bara de grejorna du har i plastpåsen där skrek han”. –” Var hade du föresten tänkt att göra det?”

-”Det går bra sade Kurt helt lugnt. Bytet gör vi på någon gata eller så!”

Jag hade personligen inte funderat på någon diplomatkarriär vid denna tid, men jag kände att Kurt blev orättvist bedömd. Om han sa att han kunde göra jobbet på sitt sätt, så kunde han det. Det var jag säker på. Jag försökte gå in som medlare. Försöket var lagom framgångsrikt, men M Gustaf lugnade sig något, för nu riktades problematiken åt annat håll! Betalningen!

Föga överaskande för undertecknad, kröp det nu fram att M. Gustaf helt saknade pengar att betala arbetet och transporten. Motorn var på något sätt redan betald i Sverige, men Kurt såg knappast reskostnad, hotell och arbete som något han ville utföra gratis och bara för skojs skull. Det blev ett riktigt hallå igen.

Långt om länge där jag själv försökte lösa det hela genom att konstruktivt ta M. Gustafs klocka och en rejäl bunt Rikskuponger (svenska matkuponger) i pant för att Kurt skulle utföra jobbet och få betalt senare, kom de överens att arbetet skulle ske på stallbacken i området nära den berömda hästkapplöpningsbanan Longchamp där M. Gustaf hade några kompisar. Farsan och jag skulle agera barnvakt åt Kurts grabb.

Nästa dag avlöpte enligt plan. Farsans och mitt barnvaktsjobb gick väl si så där, men glasaskfatet och de andra grejorna som Kurts grabb vid ett obevakat tillfälle lyckades slänga ut genom vårt hotellfönster på fjärde våningen, träffade i alla fall inte någon fotgängare. Så lite tur hade vi.

På eftermiddagen kom Kurt tillbaka. –”Hur gick det, frågade vi”.
–”Inga problem sa Kurt. Vi bytte på stallbacken och några stallpågar fick agera lyft av motorn. Dom fick vara några stycken”! –”Så, det gick bra och i morgon kör vi hem igen”!
Farsan och jag hade aldrig tvivlat på utgången och vi såg fram emot morgondagen då även betalning för arbetet med mera skulle regleras.

Dag för avfärd kom. Förvisso dök M. Gustaf upp som utlovat. Några pengar hade han inte, men inslaget i en filt dukade han på trottoaren upp en mängd seldon, dunderpiller och annat som var intressant i hästbranschen. Eftersom Kurt hade egna hästar och antagligen därför hade varit intresserad av jobbet, verkade han inte helt besviken över betalningsformatet. Han såg ganska nöjd ut då han langade in alla grejorna i bakgageluckan på Jaguaren där redan den utbytta motorn låg. –”Såna här piller för hästar kan du inte få tag på i Sverige myste han!”

Vi skiljdes från Monsieur Gustaf och hemresan gick som på räls. Ja, förutom några motorstopp, oljeläckage och rensningar av förgasaren. Lätt som en plätt som Kurt Höna sa!