To be cool in the US

20140728-170620-61580180.jpg
Sådär, det börjar närma sig att åka tillbaka efter några veckors Road Tripp i USA. Vi har haft trevligt, sett mycket och allt har fungerat bra.

Det finns mycket som är bra och annat som är sämre här i US, men en av de saker som jag verkligen gillar är artigheten. Man hälsar på kända och okända, man säger ursäkta även om det är ens eget fel, t.e.x. råkar stöta till någon, man håller upp dörrar och man frågar, inte bara oss utlänningar var man kommer ifrån.

Man är med andra ord intresserade av varandra. Amerikaner är trevligt intresserade av människor.

Nåväl, nog om detta. Tänkte bara dela med mig ett bra tips då man reser här. Kylbox! Det är all ide att investera i en sådan om man ska åka runt här. Is köper man på macken alternativt tar från hotellets ismaskin. Ger dig kalla drycker under resan. Kylboxen får man givetvis donera till hotellets städerska eller liknande.

This will make You Cool!

Tankar i Havana

20140325-155900.jpg

Efter att ha varit hemma en vecka längtar jag redan tillbaka till Cuba. Ni som varit där vet nog vad jag menar. Det är en annan plats, annan tid och rum, full av motsägelser och oavsett hur man vill betrakta sin vistelse där, så kan man inte förbli oberörd. Fortfarande är det ett resmål som kräver en hel del av resenären, men som ger så fantastiskt mycket tillbaka av intryck och möjlighet till personliga reflektioner.

Jag upptäckte också skillnaden mellan Havana och staden Santiago de Cuba i andra änden av ön. En skillnad som mellan Stockholmare (Havana) och coola Malmöiter (Santiago de Cuba). Jag ”plågade” också min resekompis Robert med att spela Affe´s (Björn Afzeliu´s) låt ”Tankar i Havana” en hel del. Det blev ett antal gånger och Robert såg lite plågad ut mot slutet av resan då jag spelade den, men även om den har några år på nacken, skriven i en annan tid, så är det en fin låt och kändes ändå rätt tidlös och med tänkvärda rader när vi satt i Havana med våra glas rom och lyssnade.

Nu ska jag samla ihop mina nästan tretusen bilder, byta ut en del Cubabilder från förra besöket och få ihop till en bra presentation som jag ska köra i nästa månad. Under tiden scannar min dator in lite analoga bilder som jag också tog med min Contax TS II. Bland annat Malecón i Havana med veteranbil taget med veterankamera. Enjoy!

Freiburg och Vauban

20130402-140305.jpg

Kom hem i förgår från en vecka nere i Baden-Württemberg, Sydtyskland. Vi bodde i Freiburg som är en stor och gammal universitetsstad. Sonen pluggar ju här nere, så hustrun och jag hade fin guidning i veckan.

Allmänt sett så har vi nog en del att lära här hemma avseende miljö och hållbarhet. Fast det verkar förvisso vara lite på gång med t.ex. spårvagnar här i Malmö för att ta ett exempel. Tycker föresten inte att det var så länge sedan våra ”kloka” kommungubbar i Malmö tog beslutet att riva upp spårvägsspåren och lägga ner den verksamheten. Nu är det nya tider. Nya kommunhjältar argumenterar nästan som om spårvägen är en helt ny uppfinning. Spårvagnar är hett igen! Tycker personligen att det är riktigt att bygga denna del av infrastruktur. Det fungerade fantastiskt bra nere i Freiburg det gick t.ex. även att köpa biljett ombord. Men ve den som fuskade. Kontrollgängen bestod av 5 bistra kontrollanter som genast omringade fuskaren som hade försökt åka gratis, 40 Euro i böter på stående fot eller poliseskort, var god välj! Upplevde inte situationen själv, men fick berättat i andra hand om hur detta fungerade. Tror knappast den gratisåkaren gör om det, speciellt som ett månadskort kostade 36 Euro.

Bilden ovan är från Vauban (franskt och inte tyskt uttal). Vauban är en väldigt intressant stadsdel i utkanten av Freiburg, 4 km från sydliga delen. Spårvagn på 10 minuter dit, javisst! Det har planerats för cirka 5000 invånare och det speciella med det hela är att man ligger mycket långt framme i fråga om miljö och hållbarhet, med att t.ex. bygga energisnåla hus med ultralåg förbrukning, ta tillvara jordvärme och solenergi m.m. Mycket intressant att vandra omkring där.
Området har en gång tillhört en fransk militärbas, därför det franska uttalet. Många av kasernerna är ombyggda till bostäder.

Det finns även en annan intressant aspekt som min bild ovan illustrerar, det är att området delvis har ockuperats av människor med ”Hippie och/eller anarkistläggning”. Dessa personer har byggt sina bostäder liknande det bilden visar. Man får inte sova i bilar och bussar, men de bilar som står permanent uppställda, har tjocka mörkläggningsgardiner som dras för på kvällen och då är det svårt för myndigheterna att kolla. Det kan väl på ett sätt liknas lite vid Kristiania i Köpenhamn, förutom att området inte är utpräglat drogprofilerat. Det var hur som helst intressant att se de olika sätt som människor hade löst sina bostadskonstruktioner. Värt ett besök!

Om affärsprinciper i gamla östtyskland

20121113-214645.jpg

För cirka tio år sedan var vi några kamrater på Rygen i Tyskland. Föresten en alldelles utmärkt plats för kortsemester. Mycket att se i bland annat gamla Stralsund med mera.

Bilden ovan är från Stralsund vid tiden och som synes så var det fortfarande slitet och med dåligt underhåll av byggnaderna, vilket nog kan hänföras till den tidigare östtyska regimens ekonomi och inställning.

Förutom vår varierande arsenal av skoltyska var även vännen Wolfgang med som med tyska som modersmål, var vår garant mot alla språkliga missförstånd som skulle kunna uppstå på resan.

Vi hade mycket trevligt, såg mycket, bodde både bra och billigt. Fortfarande och det sitter nog ännu lite kvar idag år 2012, fanns lite spår kvar av den gamla östtyska mentaliteten. Med andra ord var väl tjänstvillighet och servicemindness av lite varierande kvalitet. Speciellt för de lite äldre gamla östtyskar som inte fått det moderna affärstänken med modersmjölken. Hur som helst. Vi bodde i Putbus. En kväll var vi lite småhungriga. Vi hade ätit tidigare på dagen, så mitt förslag om en eller två enkla Bockwurst (korv) nersköjt med en sejdel öl, fann alla som ett gott förslag. Vår lilla grupp på fem personer äntrade in på den lokala puben i Putbus. Vi hade redan sett på menyn i fönstret att de hade det vi eftersökte. Bockwurst, förvisso med Sauerkraut, men det var korvarna och ölen som lockade.

Nersjunkna vid ett bord påkallde vi servitrisens uppmärksamhet. Servitrisen var av den gamla skolan. Vi beställde fem stora öl och fem portioner Bockwurst UTAN Sauerkraut!

– Det har vi inte sade servitrisen!

– Vi var lite frågande och för att undvika missförstånd trädde det tyska språkets mästare Wolfgang in och förklarade att det ju mycket väl stod på menyn i fönstret att de serverade Bockwurst med Sauerkraut! Det ville vi ha, men vi ville inte ha Sauerkrauten. Vi betalade samma pris som för hela ”menyn”, men vi ville bara ha korvarna inte Sauerkraut!

– Det har vi inte sade den mindre servila servitrisen!
– Men, vi beställer fem portioner, ta bara bort Sauerkrauten, menade vi!
– Går inte! Det kan jag inte servera, sa hon samtidigt som jag tyckte mig se att hon av gammal vana gjorde en liten spastisk rörelse mot stället där jag förmodar att hon tidigare burit sin pistol i sitt tidigare servicearbete.

Det blev ett lätt ställningskrig. Givetvis fanns det inte i vår tankevärd att ge oss. Att beställa in hela menyn och bara strunta i att äta den förbaskade Sauerkrauten var inget alternativ för oss. Kunden har alltid rätt! Utom på baren i Putbus. Det hela slutade med att vi lämnade syltan utan att betala, med fem odruckna öl kvar på bordet.

Man har väl principer!

Fakiren Nisse

20120713-090627.jpg

Det här var tidig vår år 1970. Polaren Per, jag själv och lite andra bekanta hade som vana att vid Kristi Himmelsfärdsdagshelgen, tillsammans åka iväg på lite aktivitet eller fest. Året innan hade vi campat vid Ringsjön, vilket var en historia i sig. Det här året hade vi tagit oss till mina föräldrars sommarhus i mitten av Skåne.
Transportsättet var via Zekes lilla Morris Minor, vilket medförde minimal packning, d.v.s en inte försumlig mängd rödvin av märket Saida, mat i form av pasta och lite annat. Prioriteringen för studenter med begränsad budget var givetvis viktig.
Vi hade riktigt skoj!

En kväll hade några i gänget varit på den lokala baren i byn där vi bodde. Baren hade inte så mycket mer än lite öl och två flipperspel att erbjuda, men denna kväll hade mina kamrater gjort ett fynd. De kom efter någon timme hemsläpande på en man som hette Nisse. Detta var väl knappast något att bli speciellt exalterad över och jag själv som stannat hemma vid barbesöket, misstänkte nog att Nisse mest hakat på eftersom han förutsåg en del fri öl eller fritt vin.

Dock var min misstänksamhet obefogad. Nisse visade sig vara en mycket underhållande och social person. Det som verkligen höjde stämningen var när han berättade att han var Fakir. Han brukade bland annat visa sina konster på Kiviks marknad påstod han. Efter en del vin eller öl är det inte ovanligt att människor kan framhålla sådana saker, men mina tvivel kom på skam då Nisse erbjöd sig att visa lite av sina specialite’er.

På Nisses uppmaning, hittade jag utan större svårighet morsans syskrin med stoppnålar och lite andra vassa saker, vilka jag med varm hand gav till Fakiren Nisse. Det ska erkännas att jag överlag generellt nog är lite blödig, men jag och även de andra hade stor behållning av den lilla showen och lyckades att inte svimma då Nisse framförde sina konster.

Nisse jobbade på med morsans stopp och synålar. Än försvann de in i armen och än passerade de Nisses kinder. Nisses näsa fick också vara med på ett hörn ibland. Det var ett högt tempo. Fakiren Nisse visade också att han på sin vänsterarm redan hade ett förberett hål som underlättade instickandet av nålarna. Ett yrkesknep alltså. Tror knappast att jag haft användning av den kunskapen senare i livet, men det var ju intressant att veta. På bilden ovan på Nisse, ser ni kanske området på armen som han brukade jobba med.

Fakiren Nisse blev säkert inspirerad av sin unga entusiastiska publik och skulle nog kunnat hållit på ett bra tag till denna kväll, men minns jag rätt så bad vi honom stoppa sin föreställning när han inspirerad av stunden skulle börja experimentera fram nya ännu icke provade fakirtrick.

Vi tackade Nisse som försvann ut i vårnatten och jag har aldrig sett honom sen dess.

Med farsan i Paris

20120709-091104.jpg

Satt och tittade på gamla bilder nu i semestertider och kom att tänka på denna helt sanna historia som jag inte kunde låta bli att notera ner, även om den blev lite lång och har några år på nacken.

– Svenskerne er ikke rigtigt kloge!
Bensinmacksföreståndaren skakade på huvudet när vår chaufför efter att ha tankat bensinen, lyfte av pumpen till dieselbränsle och började fylla på dieselolja i samma påfyllningshål.
40 procent! Det ska vara 60/40-blandning sa han och skrockade sitt speciella lite fräsande skratt.

Vi stod vid en dansk bensinstation. Det var Kurt Höna (han kallades så av någon outgrundlig anledning), hans son, min farsa Lennart och jag. Året var i början av 70-talet och vårt mål var Paris.
Några dagar före hade farsan ringt mig, berättat att Kurt Höna skulle köra ner till Paris och erbjudit farsan som var resvan att följa med.
Eftersom jag hade ledigt lät det som en trevlig ide’ att följa med några dagar till Paris.

Nu stod vi alltså vid en bensinmack och Kurt Höna tankade. – Du förstår sa han, den här Jaguaren och Plymouth är de enda som har tillräcklig kompression för att kunna köra på en blandning av 60 procent bensin och 40 procent diesel. -Du ska få se hur det funkar. Jag startar på bensin och när vi kommer upp i hundra kilometer i timmen, så slår jag över till den här tanken med min specialblandning!
Jaguaren hade mycket riktigt två tankar och då vi svängt ut på motorvägen och kommit upp till hastigheten 100 km i timmen, slog Kurt över strömbrytaren och vi fortsatte färden på en billigare och skattefri blandning ”Kurtspecial”.

Det här var verkligen Kurt Hönas område. Han var ett fenomen vad gäller motorer och motorfordon och kunde plocka ner och sätta ihop en bilmotor i sömnen. Resan till Paris var också just föranledd av Kurts kunskaper om motorer. Förutom Kurt och sonen som genom handikapp inte var möjlig att ha någon direkt kommunikation med, farsan och jag själv, fanns i bilens bagageutrymme en Mercedesmotor. Anledningen till resan var att Kurt kontaktats av en svensk travkusk, Monsieur Gustaf, som hade fått någon typ av försäkringsproblem med motorn på sin Mercedes i Paris. Tydligen kunde bilen åtgärdas vid en Mercedesmärkesverkstad som hade alla specialverktygen för ett byte, men det skulle kosta åtskilliga Franc och det hade Monsieur Gustaf inga intentioner eller ekonomiska resurser att göra. Monsieur Gustaf hade via Kurt istället lyckats få fram en utbytesmotor i Sverige och den skulle alltså Kurt byta i Paris. –”Fransoserna pratade om att det behövdes en massa specialverktyg och apparater skrattade Kurt, själv gick jag igenom i huvudet vad som behövdes för att montera ner den gamla och sätta in den nya motorn och kom fram till att dom fem verktygen jag har i plastpåsen i bakluckan är det som behövs!”

Farsan och jag log! Vi hyste inga tvivel på att det var precis så han hade gjort, att i huvudet gått igenom exakt alla moment och med vilka verktyg han behövde för att göra bytet. Vi hade under alla de år vi känt honom, sett otaliga exempel på hur han nästan kunde lyssna sig till och åtgärda vilka fel en bil än hade. Det ryktades även att han ibland drack bensin, men det var nog mer ett illvilligt rykte.

Färden mot Paris gick som smort. Förvisso hade Kurt gjort någon felbedömning av bensin/dieselblandning, så halvvägs dog motorn. – ”Måste göra blandningen lite magrare sa Kurt medan vi rullade in vid vägkanten. Vänta så ska jag bara göra ren förgasaren”. Kurt gjorde ren förgasaren och löste problemet inom 5 minuter och vi for vidare. Inne vid tyska gränsen lade gaspedalen av, men då vi precis passerade en liten by, gick Kurt helt sonika in i en liten affär, fick en bit ståltråd, reparerade förlängningen till gaspedalen med denna och vi rullade glatt vidare.

Vi kom till Paris sent på kvällen. Monsieur Gustaf hade reserverat rum till oss i de arabiska kvarteren i 16:e arrondissement västra Paris i. Hotellet var helt ok. Monsieur G dök upp, farsan jag och M Gustaf gjorde oss en glad kväll i Paris. Kurt fick av förståeliga skäl ta hand om grabben sin. Området vi bodde i var väldigt intressant och det var uppenbart att hästar och hästkapplöpning var den näring som invånarna där ägnade sig åt. Bilden ovan är tagen härifrån. Man berättade också att det för några årtionden sedan, varit ännu fler stallar och ännu fler människor som ägnat sig åt hästar i området.

Nästa dag blev det nästan handgemäng!

Då Kurt presenterade sin plan att utföra det rejäla ingreppet i Mercedesen med den lindrigt sagt begränsade verktygsuppsättningen, blev M Gustaf helt vansinnig. Det mildrades knappast heller av att M Gustaf drack ganska rejält och fortfarande var berusad efter föregående kvälls nattrunda i Paris.

-”Du kan väl för h-lvete inte göra ett motorbyte med bara de grejorna du har i plastpåsen där skrek han”. –” Var hade du föresten tänkt att göra det?”

-”Det går bra sade Kurt helt lugnt. Bytet gör vi på någon gata eller så!”

Jag hade personligen inte funderat på någon diplomatkarriär vid denna tid, men jag kände att Kurt blev orättvist bedömd. Om han sa att han kunde göra jobbet på sitt sätt, så kunde han det. Det var jag säker på. Jag försökte gå in som medlare. Försöket var lagom framgångsrikt, men M Gustaf lugnade sig något, för nu riktades problematiken åt annat håll! Betalningen!

Föga överaskande för undertecknad, kröp det nu fram att M. Gustaf helt saknade pengar att betala arbetet och transporten. Motorn var på något sätt redan betald i Sverige, men Kurt såg knappast reskostnad, hotell och arbete som något han ville utföra gratis och bara för skojs skull. Det blev ett riktigt hallå igen.

Långt om länge där jag själv försökte lösa det hela genom att konstruktivt ta M. Gustafs klocka och en rejäl bunt Rikskuponger (svenska matkuponger) i pant för att Kurt skulle utföra jobbet och få betalt senare, kom de överens att arbetet skulle ske på stallbacken i området nära den berömda hästkapplöpningsbanan Longchamp där M. Gustaf hade några kompisar. Farsan och jag skulle agera barnvakt åt Kurts grabb.

Nästa dag avlöpte enligt plan. Farsans och mitt barnvaktsjobb gick väl si så där, men glasaskfatet och de andra grejorna som Kurts grabb vid ett obevakat tillfälle lyckades slänga ut genom vårt hotellfönster på fjärde våningen, träffade i alla fall inte någon fotgängare. Så lite tur hade vi.

På eftermiddagen kom Kurt tillbaka. –”Hur gick det, frågade vi”.
–”Inga problem sa Kurt. Vi bytte på stallbacken och några stallpågar fick agera lyft av motorn. Dom fick vara några stycken”! –”Så, det gick bra och i morgon kör vi hem igen”!
Farsan och jag hade aldrig tvivlat på utgången och vi såg fram emot morgondagen då även betalning för arbetet med mera skulle regleras.

Dag för avfärd kom. Förvisso dök M. Gustaf upp som utlovat. Några pengar hade han inte, men inslaget i en filt dukade han på trottoaren upp en mängd seldon, dunderpiller och annat som var intressant i hästbranschen. Eftersom Kurt hade egna hästar och antagligen därför hade varit intresserad av jobbet, verkade han inte helt besviken över betalningsformatet. Han såg ganska nöjd ut då han langade in alla grejorna i bakgageluckan på Jaguaren där redan den utbytta motorn låg. –”Såna här piller för hästar kan du inte få tag på i Sverige myste han!”

Vi skiljdes från Monsieur Gustaf och hemresan gick som på räls. Ja, förutom några motorstopp, oljeläckage och rensningar av förgasaren. Lätt som en plätt som Kurt Höna sa!

Resa och platser

20120511-232339.jpg

Tog en tur till Mariehamn på Åland i veckan. Ja, egentligen var det ju en arbetskonferens och det blev mest jobb, men det var en trevlig resa i bra miljö och vi fick mycket gjort. Bilden på Cinderella ovan tog jag då vi gled in med konkurrentlinjen Birka-Cruises.

Jag är en övertygad anhängare av det positiva med att byta arbetsmiljön om man kan. Det ger ofta mera kreativa tankar och mera inspiration. Kommer ihåg en kille som brukade jobba i lite mera udda miljöer som t.ex. en botanisk trädgård och fann detta oerhört stimulerande. Det kan ofta vara komponenten som stimulerar och får en att komma på nya infallsvinklar med resultat att göra ett bättre arbete.

Det här med att resa får mig osökt över till en person och hemsida som jag av ren slump stötte på i förra veckan. Det var äventyraren och Globbetrottern Rolf Blomberg. Måste erkänna att jag inte riktigt kan placera honom, men när man läser listan på alla filmer han stod bakom, har man antagligen sett en hel del utan att kunna komma ihåg det just nu.

Killen tog fantastiskt fina bilder med sin Hasselbladskamera också.

Nedan en länk som jag tycker är värd att kolla.
Enjoy!

Länk: Rolf Blomberg