Pool time


Satt och tittade i den berömda Sumo-fotoboken av Helmut Newton som jag fick på min födelsedag. Fotografen Ansel Adams har rätt, ”it’s about the presentation”. De här bilderna i storformat i denna jättebok som väger över 6 kg, där merparten är svartvita, har en magisk känsla. Nr. 1 av ursprungliga Sumo såldes år 2000 vid en auktion och var den dyraste bok som publicerats under 1900-talet. Den var i ännu större format och vägde över 35 kg.

Jag blev speciellt intresserad av en poolbild i boken av James Mason’s swimming pool som Helmut tagit i Beverly Hills 1989. Varför bilden attraherade mig vet jag inte riktigt, men kanske för att jag själv tagit liknande bilder och fascinationen av kontrasten av ödsligheten och föreställningen av hur det varit tidigare är intressant. Det är spännande att se en öde pool och fundera på hur den använts av till exempel kända personligheter.

Min bild ovan är tagen 2011 på Finca Vigia/Cuba och var Hemingway’s pool på egendomen som han och Martha Gelhorn ägde i byn San Francisco de la Paula. I den simmade Hemingway dagligen en halv mile, cirka 800 meter. Skådespelerskan Ava Gardner simmade naken i den vid ett besök där, vilket kanske var lite uppseendeväckande på sin tid.

Back to black ( and white )

20140122-151048.jpg

Har hittat tillbaka till analog fotografering igen. Framför allt är det riktigt kul och lite meditativt att gå in i gamla Dunkelkammer igen. Det är väldigt meditativt att stå i den svaga färgade belysningen, lyssna på bra musik och jobba fram sina bilder. Kanske svårt att förstå om man aldrig tidigare gjort det.

Alla dessa fina bläckstråleprintar i all ära och många är mycket fina, men i vissa kretsar börjar riktiga handgjorda kopior bli riktigt eftertraktade och dyra. Det finns färre som kan hantverket och rätt få har tillgång till riktig utrustning och mörkrum.

Så idag kom en batch film och lite kemikalier via posten från Photax. Föredömligt snabbt. Beställde igår och hade hämtat ut det efter lunch idag. Tack Photax!

Så, nu kompletterar jag även kameraväskan med ett antal rullar Tri-X för nästa stora projekt och kommer att kompletter med lite old school kopior i framtiden.

Med kameran som pass

20120610-092943.jpg

Få saker är så användbara för att skapa kontakt som en kamera. Rätt utnyttjad är den ett slags pass som ger dig möjligheter att kommunicera med vilt främmande människor överallt i världen, utan att dina avsikter ifrågasätts speciellt mycket. I alla fall om det görs på rätt sätt. Din kamera kan legitimera att du till exempel slår dig ner bredvid någon vilt främmande människa, börjar prata och ställa frågor. Visa mig ett föremål som har samma magiska egenskaper?

För egen del är jag säker på att mina vänner, kontakter, evenemang och resor skulle vara betydligt färre utan kamerans hjälp. Förvisso hjälper det i ärlighetens namn inte bara med kameran, utan en kombination av äkta nyfikenhet och social kompetens tillsammans med kameran, som då blir det ultimata verktyget. Min vän Jan är en social naturbegåvning. I receptet ovan kan han till och med utelämna kameran ibland. Han berättar bara att han är fotograf, sen är det igång. På en resa tillsammans ner till Hamburg vid ett tillfälle, tog det cirka fem minuter varefter ett trevligt engelskt par flyttade över till vår sida av kupen, det dracks en del vin och alla hade trevligt. Till och med så trevligt att vi efter färgeöverfarten Rödby – Puttgarden kom ner till bildäck bara för att finna att vårt tåg hade gått iväg, utan oss. Men som sagt vissa har den här sociala begåvningen.

En annan fotograf som har den här gåvan är vår internationellt kände fotograf Anders Petersen. Jag har förvisso aldrig träffat honom, men läst och hört om honom och givetvis sett hans fantastiska bilder, till exempel bilderna i boken ”Café Lehmitz ”. Det går inte att ta sådana bilder om man inte kommer nära människorna, på deras egna villkor och samtidigt även utsätter dig själv för vissa risker. Med andra ord så kan du aldrig få fram de intressanta och inträngande bilderna du vill ha av människor, ifall du försöker plåta från någon form av distans, fysikaliskt eller mentalt. Förutom bilderna så får du förhoppningsvis även på köpet, resultatet av en intressanta historia och en ny kontakt. En annan berömd svensk fotograf är ju Crister Strömholm som hade samma utvecklade förmåga och vilja att komma nära intressanta och faktiskt rätt ofta, socialt utslagna människor. Till exempel hans bilder från människor i Paris nattliv i boken: ”Les amies de Place Blanche”

Nu vill jag absolut inte likställa mig med ovannämnda legender. Ja, vill och vill, visst skulle man vilja, men då får man nog leva om sitt liv. Hur som helst tycker även jag att det är spännande att träffa på nya människor i nya omgivningar, prata och fotografera dom. Det här är en förmåga som man som så mycket annat bara blir bättre på ju mer man tillämpar det. Dessutom känns det som om det blir lättare ju äldre man blir. Det har antagligen en del att göra med det eventuella hot man potentiellt kan utgöra innan någon fått klart för sig vad man vill och att man bara vill språka lite och ta några bilder. -So, the future seems bright in that sence!

I samma andetag ska man kanske reflektera över hur smart det är att i sådana här sammanhang dra upp en fyrtiotusen kronors fet Nikon med en likaledes fet 2,8-lins (för tjugo papp) under näsan på en person, samtidigt som du säger: -jag är bara amatör, agera naturligt! Då är det antagligen smartare att bjuda på en öl och elegant trolla upp en liten fickkamera för mycket mindre peng som kan ligga framme hela tiden och som man tar lite bilder med underhand. Det blir nog bättre resultat på det viset.

Bilden ovan tog jag i en liten håla en och en halv timmes bilkörning från Dallas/USA. Jag hade parkerat och varit inne på ett ställe som i sedvanlig amerikansk anda annonserade med WORLDS GREATEST ICE CREAMS. Blygsamma är de då inte de där amerikanerna! Alla näringsställe med självaktning är enligt egen utsago, kända i hela världen för sina produkter, allt från sina glassar till ägg och bacon. Ett gott självförtroende med andra ord! Hur som helst. Paret ovan gled med sin jänkarbil in på parkeringsplatsen, gick av och jag observerade att tjejen hade ett par snygga tattos på baksidan av benen. De båda ungdomarna såg väldigt trevliga och snälla ut. Jag stannade kvar och då de kom ut, hon med en stor glass, frågade jag om jag fick ta några bilder på dem. Det fick jag och jag blev själv nöjd med en i mitt tycke representativ bild på ett par trevliga amerikanska ungdomar en vardag i Texas. Jag skickade senare bilden till April som hon heter och hennes pojkvän och även de gillade den.

Så, konklutionen är: – Socialicera mera och plåta samtidigt om ni nu känner för det!

P.s. Bilden tagen med småfet Nikon. – No rules without exceptions!

Om de bilder man aldrig tog

20141220-185158.jpg

Tänk om man verkligen hade plåtat vid de tillfällen som gavs på 60 och 70-talet!
Inte meningen att bli alltför nostalgisk, men jag tänker själv t.ex. på de band och musiker som gästade Malmö på den tiden. Stones, Jimmy Hendrix, BB King, John Mayall med flera. Det var ingen konst att dra med sig en kamera heller. Det här med ackreditering och att en del artister är så paniskt rädda att inte ha kontroll på bilder av dem, existerade knappt så som det gör nu. Det finns bra undantag idag förvisso.

Jag var inte någon frekvent besökare på nu legendariska Klubb Bongo i Malmö, men en gång hade jag kameran med dit och plåtade John Mayall and his Bluesbreaker´s där. Med i bandet fanns även en ung Mick Taylor som sedemera skulle ersätta Brian Jones i Rolling Stones under en tid innan han hoppade av. Bilden ovan tog jag vid tillfället den 17 mars 1968 på Klubb Bongo. Tror till och med att jag använde blixt! Helt otänkbart idag!

Nog tusan retar man sig på att man inte var där och på andra ställen då det begav sig och fick dessa fantastiska bilder som skulle vara guld värt idag. Jag har pratat med andra fotografer om samma sak. Janne som plåtade alla celebriteterna i London på 60 och 70-talet, retar sig också på bilderna han aldrig tog, eller där negativen slarvades bort.

Men det är väl som med mycket annat, hade det funnits för mycket av varan, så hade det antagligen haft mindre intresse. Sentensen av det hela är väl föga överraskande att man istället ska vara glad för de bilder man ändå tar och tagit!

Om fotografer

20120225-093810.jpg

Varför blir vissa människor fotografer? Finns det någon gemensam nämnare bland de som blir det?
Jag tror att många som fotograferar mycket, yrkesmässigt eller som intresse, ibland funderar på detta. Så gör i alla fall jag själv.

Det finns nog några starka drivkrafter om än i olika blandning, som gör att vissa människor utvecklar fotokonsten till intresse eller yrke och tillåter mig till en liten generalisering här.

Fotografer är iaktagare! Går jag till mig själv, så kommer jag ihåg att jag redan som barn tyckte mycket om att sitta och lyssna och iaktag de olika släktingarna och familjemedlemmarna vid de större familjesammankomster som då hölls. Det var ganska s.k. borgeliga sammankomster med förrätter, varmrätter, desserter, vin och senare groggbord för herrarna. Det hela brukade avslutas med kortspel där alla inklusive damer och barn var med.
Dessa tillställningar var alltid fantastiska och trevliga stunder. Umgängeskretsen i familjen var alltid väldigt intressant och det var många bra profiler och berättare som kunde underhålla vid bordet. Inte minst min far var en excellent berättare och värd. Historier och skratt avlöste varandra och man såg alltid fram emot dessa fester.

Det fanns absolut inget hinder att som barn få göra sin röst hörd vid sådana här tillfällen, men man kan ju uttrycka det som så att kvalitetsnivån på ämne och underhållningsvärde var ganska hög utifrån de äldre bordsdeltagrna, så man insåg redan som ganska liten att det knappast var seriöst att komma dragande med någon barnslig reflektion eller dylikt inpass. Bättre var då att lyssna och lära! Jag kan med gott samvete säga att jag själv tagit igen det med åren och älskar att både lyssna och deltaga i bra middagssammankomster i familj eller andra sammanhang.

Alltså tror jag att fotografer någonstans i livet har insett och sett fördelarna med att lyssna och iaktaga!

En annan tes jag vill föra, är att fotografer är intresserade av människor och situationer, gärna av det mera udda och kanske t.o.m. lite farligare slaget! Det kan handla om krigsmiljöer, udda sociala miljöer eller andra omständigheter som inte passar in i normbilden av ”vad man ska vara intresserad och engagerad i”. Kameran är då en oslagbar och oomtvistlig biljett att kunna komma in i dessa miljöer. Det ger en, inte minst för en själv, legitimitet att slå följe med någon Clouchard i Paris för att fotografera denne, att hänga på Reeperbahn i Hamburg, eller att besöka nergågna rivningskåkar för att fotografera. Med synlig kamera visar man varför man är på plats och det behöver i alla fall inte ifrågasättas vad man har för roll! Oftast i alla fall! Dessutom ger ju denna typ av miljöer ofta både spännande bilder och har ofta stort intressevärde för de som kanske inte ”vågade” sig dit.

Din kamera är alltså ett pass med rätt att besöka platser och miljöer som annars är stängda!

Samlandet och kontrollen. Jag tror även att fotograferandet är ett sätt för fotografen att bringa lite ordning i tillvaron. Att fototografera är att registrera och det är fotografen som bestämmer vad som ska visas. Ingen annan än den som väljer ut i sökaren och sedan presenterar resultatet kan ju påverka hur slutprodukten blir.

Att på något sätt systematisera sin vardag, platser, bekanta och levnadsår genom bilder är ju också ett sätt att bringa ordning och som jag tror driver många fotografer.

Slutligen är givetvis viljan att med sina bilder väcka reaktioner, propagera för sina åsikter och ställningstagande, också en drivkraft och en väldigt effektiv sådan, till och med.

Bilden ovan tog jag i Paris 1971 av några Cloucharder som jag träffade på. Antagligen ganska tragiska människoöden, men det var i alla fall ett sätt för mig själv att bli medveten om att dessa människor existerade.