Retrospektivt eller ”Behind the curtains”

20160710-123216.jpg
Drabbades av liten åkomma och var tvungen att läggas in ett par dagar på SUS, sjukhuset i Malmö. Jag har ju haft turen att inte behöva nyttja vårdapararen särdelles mycket, men visst när det behövs så är man tacksam för att den finns och för alla dessa trevliga och duktiga personer som jobbar här.
I sådana fall t.ex. vid en större operation är man också glad att man då man inhandlat utrustning, inte bara låtit kriteriet att lägsta anbud ska vinna upphandlingen.

Dock är det som bekant platsbrist. Mycket vårdtagare och lite sängplatser. Jag upplevde det som en lätt surrealistisk film igår då jag vistades i ett rum för 6 personer på akutens vårdavdelning.

Jag är på bättringsvägen, skall inta min lunch, sitter vid min sängkant och har valt köttbullar, potatismos, brun sås och lingon. Inte kulinariskt, men helt ok. Jag påbörjar måltiden.
I samma stund uppenbarar sig läkaren, mummlar något, går bort till förådet och tar två gummihandskar. Han fortsätter till min sänggrannes säng där en kvinna i övre 50-års åldern ligger. Hon talar ganska dålig svenska så läkaren får tala högt och tydligt.

Jag fortsätter mummsandet på mina köttbullar med tillbehör och kan höra läkaren berätta att han nu skall göra en rektal undersökning.

Denna påbörjas och jag minns inte vem av oss, läkaren eller jag som kom först i mål med vårt hanterande. Jag kan följa alla instruktioner och resultat ”live” så att säga. Det ska sägas att fastän min och min grannes säng endast står 1,25 meter från varandra, så har man väldigt hänsynsfullt av integritetsskydd och för att eliminera störning mellan patienterna, satt upp en gardin, vilket gör att man kan absolut inte kan se vad som försigår ”på andra sidan”. Man får helt enkelt visualisera det hela själv utifrån det man hör och det gör man, vare sig man vill eller ej.

Jag måste säga att det hela var så overkligt och surrealistiskt att om jag förverkligat min ungdoms planer att arbeta inom filmvärlden, så hade detta nog blivit en av mina bästa filmscener.
Bon apetit!

P.S.
Jag har nu flyttat till avdelning. Var ensam en natt, sedan kom farbror Rolf inrullandes. Det är bara vi två i rummet men han gör bra ifrån sig ändå. Gardin mellan sängarna givetvis och stackaren låter hela tiden som ett rejält dåligt avlopp med stopp när han andas. Tråkigt för honom, men lite irriterande för nattsömnen. Han är en liten tunn gubbe i slutet av 70-års åldern med svårupptäcka vener kan jag förstå av personalens dialog, pratar lågt på lantlig gammalskånska från 1900-talets början och engagerar avdelningen duktigt genom att vara vaken, rossla hela natten och regelbundet pilla av alla kanyler som förser honom med nödvändig medicin. Detta gör att de stackars sköterskorna hela tiden får sticka in nya nålar i honom. En liten cirkus i miniformat alltså. Han är ganska otrevlig mot dem också. Det jobbet hade jag absolut inte klarat.

Annonser