Teach me Tiger

Äntligen har jag tagit tag i och börjat scanna in gamla diabilder. Då man måste scanna in dem oglasade, hade önskar jag att jag hade plåtat mer i Kodachrome. Dessa dia levererades ju färdigmonterade i ram utan glas. Men nej, man skulle ju vara duktig och tog även och monterade om sina Kodachome i glasade diaramar, vilket resulterar i att man får montera ur och sätta tillbaka vartenda dia som ska scannas. Nåja, det blir ändå ganska bra resultat. Min scanner har egen intelligens, så den hitta själv format, var diana ligger och vad det är för typ. Grattis Epson till en bra produkt med V750 Pro!

Ovanstående bild tyckte jag var lite kul. Den tog jag 1984 på en egen resa där jag bland annat stannade till ett tag i Las Vegas. Herrarna Siegfried and Roy är ju väldigt kända och berömda. Ångrar givetvis att jag inte gick och såg deras show då, men man var tvungen att vända på slantarna. Hur som helst det blev ju en bild i alla fall.

Magikerna Siegfried och Roy gjorde enligt uppgift 5750 shower tillsammans, mestadels på Mirage. Deras paradnummer som magiker var ju då de använde sina vita tigrar i showen. Många kommer säkert också ihåg 2003 då Roy skadades, så pass allvarligt att showen lades ner för alltid. Skadan uppkom då Roy i ett av numren stoppade in sitt huvud i tigerns öppna gap!

Jag tycker inte att man behöver vara raketforskare för att inse problematiken med ett sådant tillvägagångssätt. Tigern stängde gapet och farbror Roy funderade antagligen plötsligt över sitt yrkesval. Roy var verkligen allvarligt skadad, men som tur var överlevde han. Jag tror att herrarna lever fortfarande idag 2018. Jag läste en artikel från 2013 där han 69 år gammal, kommenterar händelsen med: ”- Jag är lite handikappad!”

Men Roy, det kunde ha slutat än värre. Det borde tigern precis som i April Stevens schlager ”Teach me Tiger” ha lärt dig.

Annonser

Don’t mees with them!

20160424-073915.jpg
Givetvis inser jag att USA har stora problem att brottas med vad som gäller kriminallitet. Man kan ju bland annat se det i dokumentärer om fängelserna i US. Ändå och nu är jag möjligen tjatig, känns det som om man bland ”icke kriminella”, alltså vanliga människor, har en större respekt för varandra här i US, vilket man ser i vardagslivet. Man är artig, håller upp dörrar, är trevliga, ler o.s.v. Dessutom är här rent!

Sverige var under min uppväxt känt för att vara ett utomordentligt rent land. Inga sopor på marken, man höll fint helt enkelt. Men, något har hänt! I dagens Malmö slänger både stora och små sina emballage och flaskor rakt ner på gatan, det ser lite småskitigt ut överallt.

Dessutom känns det som om repekten för medmänniskorna är ganska liten i dagens Sverige. Man är allmänt uppkäftig, gör fula gester och till exempel trakaserar personal på exempelvis Öresundstågen och de allmänna färdmedeln så till den grad att de är tillsagda att inte ingripa, då detta anses vara för farligt. Ett litet ungdomsgäng har stora möjligheter att åka fritt och terrorisera medpassagerarna utan att någon personal eller medpassagerare vågar ingripa.

Annat är det här. Du känner dig väldigt trygg på t.ex. tunnelbanan i New York. Det finns poliser synligt, mycket personal från Transportleverantören. Dessutom ifall du bråkar med en tjänsteman från tågpersonalen, betraktas detta som ett grovt brott och du riskerar upp till 7-års fängelse. Kanske det behövs ett litet omtag av ordning och reda även i Sverige?

Like the song

20160421-211802.jpg
Som ”I feel safe in New York City” som AC/DC sjunger känns det att vara i NYC igen. Det var länge sedan senast. På 80-talet var det inte rekommenderat att man rörde sig i visa delar av Down Town. Mycket Bikers av den kriminella sorten och övrigt otrevligt med droger, rån etc. Helt förändrat nu. NYC sägs just nu vara den säkraste staden i världen. Mycket poliser på gatorna, Down Town känns bra att gå i och människorna är mycket trevliga, hjälpsamma om än något stressade.

Det finns givetvis ett antal stora skeenden som skapat det här. Vad gäller förändringen i stadsdelarna är en stor faktor, att eftersom stadsdelarna var oatraktiva för ”normala” invånare så flyttade konstnärer och artister in eftersom hyrorna var låga. Det tog inte lång tid för än dessa med sin kreativitet började förändra området. Då blev det lite ”inne” och hipsters och andra med god ekonomi flyttade in, hyrorna höjdes och samhällets olycksbarn, kriminella var tvugna att flytta ut.
Därefter fick konstnärerna flytta eftersom hyrorna stigit. Surt! En medelhyra på Manhattan ligger enligt uppgift på 3.000 USD per månad. Då pratar vi alltså om de minst attraktiva områdena. Detta har gjort att färre ”vanliga lönearbetare” bor på Manhattan idag. De har hittat bättre pris/prestanda i New Jersey, Brooklyn etc.
Till detta kommer givetvis terrorhandlingarna med 9/11 etc. som skapade ett behov att mycket bättre övervakning. En utveckling som vi även måste prioritera mer i Sverige. Tyvärr är det ofrånkomligt idag. Om nu inte Löfve’n åter ska stå och förklara att ”vi” = Löfve’n varit naiva.

Jag hörde att NYC spenderade mer pengar på förebyggande av terrorhandlingar än på upbyggnaden efter terrorn och den investeringen är ju enorm i sig. Det är mycket kameror, teknik o.s.v. Enligt en kille jag pratade med hade man identifierat ett 20-tal potentiella terrorhot och stoppat alla på senare tid. Tack och lov för det.

På tal om enorma belopp. Jag hörde att den största elektroniska reklamtavlan på Time Square drog in 30 miljoner USD i månaden i intäkter och att nettovinsten var större än mediaföretaget New York Times motasvarande. 240 miljoner SEK i månaden för en annonstavla! Ja, det är inte bara matportionerna som är stora i detta land. Men ett trevligt och intressant land är det hur som helst.

To be cool in the US

20140728-170620-61580180.jpg
Sådär, det börjar närma sig att åka tillbaka efter några veckors Road Tripp i USA. Vi har haft trevligt, sett mycket och allt har fungerat bra.

Det finns mycket som är bra och annat som är sämre här i US, men en av de saker som jag verkligen gillar är artigheten. Man hälsar på kända och okända, man säger ursäkta även om det är ens eget fel, t.e.x. råkar stöta till någon, man håller upp dörrar och man frågar, inte bara oss utlänningar var man kommer ifrån.

Man är med andra ord intresserade av varandra. Amerikaner är trevligt intresserade av människor.

Nåväl, nog om detta. Tänkte bara dela med mig ett bra tips då man reser här. Kylbox! Det är all ide att investera i en sådan om man ska åka runt här. Is köper man på macken alternativt tar från hotellets ismaskin. Ger dig kalla drycker under resan. Kylboxen får man givetvis donera till hotellets städerska eller liknande.

This will make You Cool!

Mysteriet med ett fotografi

20140708-102222.jpg

Nu ska jag helt oblygt göra lite reklam. Förvisso har jag väl aldrig varit så stor anhängare av att ”sätta ljuset under skäppan”! Helt enligt devisen av att om du inte berättar så får ingen veta!

Hur som helst, i senaste numret av den relativt nya tidningen ”Svenska Öden & Äventyr” nummer 3, har jag några sidor som berättar en liten historia om ett fotografi i mitt fotoalbum och som förbryllade mig under ett antal år. Hur detta sedan ledde vidare till lite forskning i USA och den förhoppningsvis intressanta historien som finns i tidningen. Den finns givetvis annat intressant i tidningen och syftet med att ge ut tidningar är ju givetvis att någon ska köpa den. Man kan ju även som ett alternativ, bläddra lite försiktigt i affärens tidningsställ till sidorna 8,9,10 och 11.

Sådär, då var det slut på ”reklamen”!

Townes

20120412-212017.jpg

Idag besökte alla vi fyra Dido Cementary i Dido Texas utanför Forth Worth för att hedra Townes.

Townes Van Zandt är enligt mångas mening en av de största Country-folk music sing-songwriter som funnits, samtidigt som han märkligt nog, kanske är en av de allmänt minst kända. Han gick bort den förste januari 1997.

Bland dagens ledande namn inom Country-folk music nämns han med respekt som en av de största.

Det gjordes även en film om hans liv år 2004 efter hans död. Filmen är blandad med autentiskt material och autentiska filmbilder.

Lyssna på hans musik ock se filmen!

Nedan länk på filmen ”Be here to love me”http://www.imdb.se

Länk: Be here to love me

Fast food

20120411-205032.jpg

Efter fjorton dagar i USA är det faktiskt så att jag snart börjar att drömma om bruna bönor och fläsk, ärtsoppa, en riktigt god fiskgratäng o.s.v.

Under fjorton dagar har det i princip bara blivit burgare, enchilladas, pannkakor, soft drinks, milkshakes med mera. Förvisso är det gott, men jag kan nog bara konstatera att jag personligen blir trött på det. Möjligen är Texas lite mer accenturerat i detta fall, men jag vet inte. Om jag jämför med t.ex. California, så är mitt minne att där fanns bättre möjlighet till lite mer ”europeisk mat”.

Hur som helst, amerikanen verkar gilla det. Här kämpar de vanliga ställena vi har i Sverige, med kedjor som jag aldrig hört talas om tidigare. Det ska dock sägas att allt som de serverar är i toppklass. Sonic’s Pineapple milkshakes till exempel, är så goda som det bara går att göra.

Men som sagt just nu ser jag fram mot vanligt kosthåll i Sverige.

Bilden ovan tog jag idag i Corsicana här i Texas. En fantastiskt trevlig dag då jag gick runt i denna stad. Det var i Corsicana som den första oljkällan i Texas sprang fram i slutet av 1800-talet. Man skulle borra efter vatten och upp kom något helt annat.

Som sagt bilden ovan får symbolisera traditionen i USA med de stora mat och dryckproducenterna. Denna bar grundades 1905 och något har väl hänt sedan dess, men att stiga in där idag var i alla fall som att komma tillbaka till 50-talet.

Slutligen måste jag säga att jag nog aldrig träffat på vänligare människor än här i Texas. De pratar gärna med en utan att vara påträngande, är även otroligt artiga. Ber om ursäkt även om det inte var deras fel. Alltid ett leende eller en vänlig blick. Jag jämför med passagerarna på en buss eller folk på stan i Malmö. Det är tyvärr som natt och dag. Inte specifikt Malmö, utan gäller nog tyvärr i norra Europa generellt sett. Så, där finns en utmaning till bättring!