I natt……….

20151217-154225.jpg
……. drömde jag en ganska märklig dröm. Den var riktigt så bisarr att jag tänkte att den borde jag nog notera någonstans. Hade det varit på 60-talet i London och jag hade bott där och berättat den, så hade man nog trott att jag intagit något hallucinogent preparat eller någon annan konstig drog. Försöker fundera ut varför man drömmer sådant här, men hittar inte svaret. Kanske bara att man ser för mycket konstiga filmer på Netflix. Jag brukar vanligtvis inte komma ihåg mina eventuella drömmar, men denna var så tydlig när jag vaknade. Hur som helst så här drömde jag och det är alldeles sant.

Min dröm börjar med att jag ser min nu avlidne fader gåendes i en sommarsluttning. Det är ganska långt ifrån och han har ryggen mot mig. Han har en hund i koppel och jag kan se att det är min äldsta dotter och hennes mans hund Zamorra eller Mr. Z som vi också kallar honom. Jag försöker komma ifatt dem, men i nästa ögonblick är scenen nu en helt annan.

Jag går nu förbi en bänk i något som ser ut som att vara Kungsparken i Malmö. På bänken sitter en kille och en tjej. De sitter inte på själva bänken, utan har satt sig uppe på ryggstödet med fötterna på sittdelen på den gröna bänken. Emellan sig har de något som ser ut att vara en ”apa” eller egentligen ett mellanting mellan en hund och en apa.

Jag stannar till och frågar ungdomarna:
– Kan han prata?
– Inte så värst bra, svarar dessa.

Jag går närmare och vänder mig till ”apan”:
– Hej, säger jag!
– Hej, säger apan!
– Du pratar rätt bra, säger jag, men hur är det med att läsa och skriva, frågar jag.
– Läsa kan han, säger ungdomarna, men han är värdelös på stavning!

Apan ser lite skamsen ut och säger:
– Jo, jag har ju alltid velat kunna stava till: ”DIKTAFON”!
– Hör du, säger jag, det gäller bara att hitta nyckeln till språket och stavningen, när du väl gjort det, så har du löst mycket av problemet och kan lära dig snabbt. Jag ska hjälpa dig!
– Ok, säger apan!
– Det går inte, säger ungdomarna.
– Jodå, säger jag!

Vänd till apan säger jag:
– Glöm bort att börja med sådana ord som ”DIKTAFON”! Prova med enklare! Stava till ”APA”!
Apan försöker samtidigt som han diskret visar att han under armhålan har ett öppet hål rakt in i kroppen.
– Du, det där behöver jag inte se, säger jag till honom

Apan försöker att stava till ordet ”APA”. Det går bara något så när bra! Med viss vedermöda fortsätter han sedan försöken, efter att enligt min instruktion lagt till ”R” så att det blir ”RAPA”.

Gryningsljus!

Någonstans där vaknar jag och det är dags för en ny dag med nya möjligheter.
Vad drömmen ”betyder” vet jag inte, men vibbarna i den kändes lite som gamla Beatles-låten ”I´m the walrus”:

Yellow matter custard, dripping from a dead dog’s eye.
Crabalocker fishwife, pornographic priestess,
Boy, you been a naughty girl you let your knickers down.
I am the eggman, they are the eggmen.
I am the walrus, coo coo cachoo

Undrar om detta bara var ”pilotavsnittet” och om det blir någon uppföljare på drömmen?

Ute är inne

20151207-140428.jpg
Följande skakar väl inte om mode-Sverige, men det visar egentligen bara att det aldrig är försent för förändring.

Jag har nämligen hela livet stoppat in min skjorta innanför livremmen på byxorna. Allt annat har varit helt otänkbart. Som barn fick man efter livlig lek alltid höra: – Stoppa in skjortan i byxorna! Grabbar med skjortan hängande utanpå byxorna betraktades nog som om inte rent kriminella, så kanske lite opålitliga.

Så, jag har levt efter denna enkla persedelregel hela livet. På senare år har jag dock noterat att yngre män i vår familj burit skjortan utanpå byxorna, alltså icke nerstoppad så att säga. Såg lite avigt ut tyckte jag först. Jag var först på vippen att hojta: – Stoppa ner skjortan i byxorna! Jag började även notera samma trend i filmer jag såg och plötsligt en dag såg det faktiskt inte så tokigt ut tyckte jag.

Processen fortskred och igår tog jag första steget och implementerade detta mode på mig själv och se, det såg faktiskt inte så dumt ut. Dessutom trollades ett antal överflödskilo bort i ett nafs. Ganska najs faktiskt.

Det hela är kanske ett större steg för mig, men givetvis inte ett stort steg för mänskligheten, för att travestera på ett känt citat från en amerikansk astronaut.

Hursomhelst ”- genom att nu ha den ute så är jag ju faktiskt inne!”