Pax vobiscum

Det här var väldigt unikt! Hustrun och jag hade möjlighet att ”hänga med” Påven vid hans besök i Malmö den 1 och 2 november 2016.
Även som ickekatolik blev man imponerad av hela arrangemanget kring Påvebesöket. Magnituden av det hela och resurserna som hade avsatts till det hela. Närmast jämförelse i entusiasm hos de trogna katoliker som slutit upp från olika håll i världen är nog besök av en internationell Rockstar typ Bruce Springsteen eller motsvarande. Det fanns enligt uppgift personer och familjer som t.ex. rest från Arizona-USA och Brasilien för att kunna komma Påven så nära som här gavs tillfälle. Det fanns personer som tydligen även höll koll på var i världen han reste och följde hans ”Tour”, precis som vilket ”Rolling Stones fans” som helst. Vi hade alltså möjlighet att varas med på den ekumeniska mässan på måndagen, samt även tisdagens katolska mässa Swedbank Stadion.

Även andra slående likheter fanns, t.ex. merchandise i form av bärkass med bild av Påven, nyckelringar från Nasareth etc. Hur som helst det var kanske inte det som var det mest bestående intrycket, utan det här var en mäktig upplevelse som var intressant av att ha varit delaktig i. 

Bilden är Påven Francisco och Bishop Dr Munib A. Younan President och högste chefen av Evangeliska Lutheranska kyrkan i Jordanien.

Korvbröd och Toy

IMG_1143_1_Snapseed

Fick en släng av nostalgica idag och kom att tänka på gamla konstis-banan borta vid Pildammsvägen i Malmö. Inte för att jag var någon skridskofantast, inte mer än att jag tiggde mig till att få en ”Jonny Nilsson-mössa”, vilket var en speciell mössa som denne världsmästare i VM 1963 bar. En åtsittande sak där man vek upp öronlapparna och tyckte man såg tuff ut.

Oavsett, så brukade säsongens idrottsevenemang för skolan vara, ett besök på konstisbanan i Malmö. Eftersom skridskofärderna inskränkte sig till ett eller möjligen maximalt 3 åkningar under året, så var man lindrigt sagt ringrostig. Med ett skridskotrauma vid späd ålder med s.k. sillarör i bakhuvudet, så kände jag personligen att ju fortare som jag fick av mig dessa djävulens skodon, desto bättre.

Det innebar att man efter ett obligatoriskt stapplande varv runt isrinken, drog av sig skridskorna och slöt upp med kompisarna vid korvmojen som fanns vid isbanans ena kortsida.

En varm korv en frusen vinterdag hade varit smaskens, men en sådan lyx var knappast inom räckhåll en vanlig vardag för en grabb i 50-talets Malmö. Vi hade helt enkelt inte mycket kapital att röra oss med. Om man grävde i byxfickorna och då fick man gräva djupt, så var nog genomsnittet att vi hade en 25-öring och en 10-öring var i byxfickan. Trettiofem öre alltså och för det vankades minsann ingen korv.

Lösningen var enkel. Det fanns en delikatess som man kunde ha råd med och det var ett korvbröd med senap. 25-öre kostade det. Tio-öringen lånades ut till en fattigare kompis som förhoppningsvis lyckades tigga sig till resterande kapital för en motsvarande ”måltid”.

Idag känns det väldigt främmande att vi aldrig hade några pengar att tala om. Dock kände man sig inte direkt fattig, utan kunde med sina 35-öre reflektera om vilken krösus man hade varit om man gått tillbaka till sina föräldrars tid, där de som de berättade, kunde få en hel påse kakbräck för 5 öre.

På tal om bräck så kommer jag osökt att tänka på ett annat näringsställe i barndomens Malmö. Det var tillverkaren av våffelrån som låg på Erik Dahlbergsgatan. Toy hette affären och låg på kort avstånd från Simhallsbadet, nuvarande Aq-va-kul. I denna lilla källarlokal kunde man spendera en 25-öring och fick då en påse med härliga våffelrån som var lite kantstötta. Förmodligen går denna typ av kassation direkt till soporna idag, men på den tiden fanns en andrahandsmarknad i godissugna Malmöungar.

Det här är Malmö!

20120519-154034.jpg

A walk in the Park denna lördag. -Vad skådar jag mellan träden? Håller man inte på att tvätta elefanter här i Kungsparken? -Jodå, elefantskötarna vid Cirkus Scott tvättar av sina elefanter, vuxna och barn tittar på och samtidigt glider ett par kanotister förbi i kanalen. Så här ska Malmö vara! Spännande, full av överraskningar, positiva givetvis och fullt av möjligheter. För vuxna, ungdomar och för barn.

Det här är det verkliga Malmö och det finns som väldigt många vet. Långt från kvällspressens löpsedlar om gangsterstad. Givetvis finns även denna senare negativa sida, men det vore kanske bra att få fram lite mer av alla möjligheter och stadens charm. Det gäller att skippa bilen, ta sig tid och upptäcka staden till fots, till cykel eller med de kommunala transporterna. Konserter, museer, parkliv, uteserveringar och möjligheter att träffa på nya bekantskaper. Nu kommer den tid på året då staden får en extra skuts med uteliv, bland annat tack vare ett förhoppningsvis varmare väder. Ta chansen! Nu!

Out of sight out of mind

20120508-085933.jpg

Den här typen av bilder ser man ibland ifrån länder som drabbas av strejk och där infrastruktur och samhällstjänster brakat samman. Tyvärr är bilden tagen på närmare håll än så, närmare bestämt på Torupsgatan i Malmö måndagen den 7 maj 2012. Detta sopberg har byggts på under någon vecka och felet att det ser ut som det gör kan knappast klandras renhållningsarbetrna, utan människorna som fortsätter att kasta skräpet bredvid containrarna.

Det här är nog tyvärr någon slags symtom på hur människor behandlar varandra i det samhälle de bor i! Hur tänker de som kastar soporna bredvid containrarna? Är det ungefär som så att jag sätter skräpet här så blir jag av med det och så kan någon annan ta hand om det, eller tänker man inte alls?

Det är i mitt tycke en mycket tråkig utveckling i dagen Malmö och detta gäller förmodligen även på andra håll i Sverige. Jag har till exempel sett, där bilförare vid rödljus, öppnar sin bildörr, sätter ner en tom läskflaska av glas på vägbanan och kör vidare. Väldigt märkligt beteende!

Attityden minner mig faktiskt om en tidigare granne i vår bostadsrättsförening, han har flyttat nu, som då sopnedkastet i trappan blivit fullt, klagade till styrelsen med följande mening: – ”Det var stopp i soppnedkastet på första våningen där jag bor, så jag fick gå upp på andra våningen och kasta soporna!” Hur tänkte den killen egentligen?

Naturkraft

20120424-202112.jpg

Kanske fel mentalitet att tänka på höststormar nu i vårtider, men Tisdagen den 17 oktober 1967 drabbades Skåne av en fruktansvärd storm. Tak blåste av husen, mycket skador uppstod och jag har även för mig att någon person dödades av ett fallande träd.

Den här bilden tog jag vid Borgarskolan i Malmö där ett tak blåst av en fastighet. Det såg ganska dramatiskt ut och synen var ovanligt för att inte säga okänd för oss Malmöbor. Kom att tänka på detta då jag har orkanerna för 14 dagar sedan i Texas, i färskt minne, även om jag just då de passerade Dallas, hade kört ner till New Orleans och på så sätt undkom ovädret. Det är hur som helst starka krafter och plötsligt hjälper det inte med vår fina avancerade teknik och elektronik när nature ramping up!

Bokhandeln

20120309-192442.jpg

Bilden är från Lundgrens bokhandel på Södergatan i Malmö och i början av 70-talet. En stor bokhandel som upphörde 1997.

Är jag rätt underrättat så låg här tidigare i början av seklet biografen Biorama. Denna har säkert de flesta glömt, så också antagligen bokhandlarna rent allmänt sett och inte minst Lundgrens bokhandel specifikt.
Min moster och gudmor Mia arbetade här. Det innebar att hela min uppväxt var fylld med böcker och läsning. Jag förstod inte då, men förstår givetvis nu i efterhand, att det nog inte var så för alla barn och ungdomar. Hemma så betraktades böcker och läsning som väldigt naturliga för att inte säga livsviktiga ting. Jag har i princip aldrig sett kostnaden på böcker som någon regelrätt onödig kostnad, utan något nödvändigt, nästan i parritet med mat.

I den här bokhandeln där jag förutom min moster Mia, även kommer ihåg namn på andra anställda som: Herr Rasmusson (min moster benämde honom alltid så), Kaj, Eva, Mats med flera.

Några jullov kunde jag tjäna extrapengar där genom att slå in julklappsböcker. Vi var två ungdomar som skötte detta. Alla inhandlade böcker skulle slås in till kunderna och det var hundratals böcker per dag som vi två hanterade. Ge mig en bok, lite papper och snöre, så kan jag än idag på rekordtid slå in denna typ av paket. En färdighet som jag ibland, vid juletid, imponerar med på något stressat biträde i någon butik.

Lundgrens bokhandel var den största och finaste i Malmö och min moster berättade ofta om alla som hon mötte i bokhandeln. Det var Ernst Hugo Järegård, Jacques Werup med flera av profilerna i Malmö. För speciellt inbjudna, var det också ibland, efter stägningsdags, soareer med någon av dessa författare eller berättare i bokhandeln. Kommer ihåg bland andra, Ernst Hugo och vid annat tillfälle Globetrottern Hans Ostelius. Kommer fortfarande ihåg att jag nästan var lite skrämd av Ernst Hugos rent fysiska närvaro och röst, när han berättade och agerade bara två meter från mig. Tänk om jag hade plåtat det!

Nåväl, affärskonceptet med böcker funkar inte nu som då längre. Det som gäller är ju internethandel och e-böcker. Det går inte att hindra utveckling och mycket har blivit till det bättre. Böcker kostar mycket mindre idag, så kostnaden är oftast inget hinder om man vill läsa. Själv handlar jag fortfarande en och annan bok i antikvariat eller via nätet.

Read on!

Hållbarhet

20120303-083720.jpg

Bilden ovan tog jag när man höll på att riva stadsdelen Lugnet i Malmö på 70-talet. Jag har alltid stannat till då man hållit på att riva hus. Gärna fotograferat det också. Det är något skrämmande när grävskoporna börjar tugga i sig det som varit hem och trygghet för många människor. När grävskopans käftar tuggar sig igenom kök, vardagsrum och badrum. Samtidigt blir det ofta ganska dramatiska bilder också.

Det har säkert skrivits spaltkilometer om det rivningsraseri som härjade i många svenska städer på 60 och 70-talet. Inte minst i Malmö. Man rev oersättliga kulturhistoriska värde i stadsdelarna Lugnet, Öster och på gamla Väster i Malmö, för att nämna några. Givetvis ska människor ha en bra boendemiljö och ingen människa ska väl i dagens Sverige behöva gå ut på gården till ett utedass, men av t.ex. Carolis bebyggelse var det enligt uppgift endast cirka 30% som behövde rivas, resten skulle kunnat moderniseras. Om inte Sverige vore så relativt fritt från korruption jämfört med många andra länder, så skulle det legat i farans riktning att tro att de kommungubbar som tog dessa katastrofala beslut om rivning, hade intresse på ett eller annat sätt av att byggföretag, betongleverantörer m.fl. kunde expandera sin marknad. Men så kan det väl inte vara?

Oavsett, så tror jag att det är farligt att människor tappar förankringen med de rötter i form av byggnader och uppväxtmiljöer som man får som barn, givetvis under förutsättning att miljöerna inte är av negativ karraktär. Om man märker att inget ändå är bestående i form av gator och omgivningar man lekt i som barn, är man nog som individ, inte så särskillt rädd om offentliga miljöer framledes heller. Dessutom tror jag att man i den snabba värld vi lever i, kan känna en viss trygghet i att vandra runt i sin uppväxtmiljö ibland.

Vi åker gärna till andra världsstäder och imponeras och tjusas av de gamla fina miljöerna där, men tänk om dessa korttänkta politiker på 60 och 70-talen, istället hade lagt sig vinn om att ta tillvara och se till att den gamla bebyggelsen (jag har för mig att det fanns hus från 1700-talet vid Caroli som revs) fanns kvar idag. Vilken turistmagnet! Vilket nöje det hade varit att se det idag!

Alltså hållbarhet är slagordet! Fortsätt inte att göra om dessa misstag med att riva upp våra rötter!