Like the song

20160421-211802.jpg
Som ”I feel safe in New York City” som AC/DC sjunger känns det att vara i NYC igen. Det var länge sedan senast. På 80-talet var det inte rekommenderat att man rörde sig i visa delar av Down Town. Mycket Bikers av den kriminella sorten och övrigt otrevligt med droger, rån etc. Helt förändrat nu. NYC sägs just nu vara den säkraste staden i världen. Mycket poliser på gatorna, Down Town känns bra att gå i och människorna är mycket trevliga, hjälpsamma om än något stressade.

Det finns givetvis ett antal stora skeenden som skapat det här. Vad gäller förändringen i stadsdelarna är en stor faktor, att eftersom stadsdelarna var oatraktiva för ”normala” invånare så flyttade konstnärer och artister in eftersom hyrorna var låga. Det tog inte lång tid för än dessa med sin kreativitet började förändra området. Då blev det lite ”inne” och hipsters och andra med god ekonomi flyttade in, hyrorna höjdes och samhällets olycksbarn, kriminella var tvugna att flytta ut.
Därefter fick konstnärerna flytta eftersom hyrorna stigit. Surt! En medelhyra på Manhattan ligger enligt uppgift på 3.000 USD per månad. Då pratar vi alltså om de minst attraktiva områdena. Detta har gjort att färre ”vanliga lönearbetare” bor på Manhattan idag. De har hittat bättre pris/prestanda i New Jersey, Brooklyn etc.
Till detta kommer givetvis terrorhandlingarna med 9/11 etc. som skapade ett behov att mycket bättre övervakning. En utveckling som vi även måste prioritera mer i Sverige. Tyvärr är det ofrånkomligt idag. Om nu inte Löfve’n åter ska stå och förklara att ”vi” = Löfve’n varit naiva.

Jag hörde att NYC spenderade mer pengar på förebyggande av terrorhandlingar än på upbyggnaden efter terrorn och den investeringen är ju enorm i sig. Det är mycket kameror, teknik o.s.v. Enligt en kille jag pratade med hade man identifierat ett 20-tal potentiella terrorhot och stoppat alla på senare tid. Tack och lov för det.

På tal om enorma belopp. Jag hörde att den största elektroniska reklamtavlan på Time Square drog in 30 miljoner USD i månaden i intäkter och att nettovinsten var större än mediaföretaget New York Times motasvarande. 240 miljoner SEK i månaden för en annonstavla! Ja, det är inte bara matportionerna som är stora i detta land. Men ett trevligt och intressant land är det hur som helst.

I natt……….

20151217-154225.jpg
……. drömde jag en ganska märklig dröm. Den var riktigt så bisarr att jag tänkte att den borde jag nog notera någonstans. Hade det varit på 60-talet i London och jag hade bott där och berättat den, så hade man nog trott att jag intagit något hallucinogent preparat eller någon annan konstig drog. Försöker fundera ut varför man drömmer sådant här, men hittar inte svaret. Kanske bara att man ser för mycket konstiga filmer på Netflix. Jag brukar vanligtvis inte komma ihåg mina eventuella drömmar, men denna var så tydlig när jag vaknade. Hur som helst så här drömde jag och det är alldeles sant.

Min dröm börjar med att jag ser min nu avlidne fader gåendes i en sommarsluttning. Det är ganska långt ifrån och han har ryggen mot mig. Han har en hund i koppel och jag kan se att det är min äldsta dotter och hennes mans hund Zamorra eller Mr. Z som vi också kallar honom. Jag försöker komma ifatt dem, men i nästa ögonblick är scenen nu en helt annan.

Jag går nu förbi en bänk i något som ser ut som att vara Kungsparken i Malmö. På bänken sitter en kille och en tjej. De sitter inte på själva bänken, utan har satt sig uppe på ryggstödet med fötterna på sittdelen på den gröna bänken. Emellan sig har de något som ser ut att vara en ”apa” eller egentligen ett mellanting mellan en hund och en apa.

Jag stannar till och frågar ungdomarna:
– Kan han prata?
– Inte så värst bra, svarar dessa.

Jag går närmare och vänder mig till ”apan”:
– Hej, säger jag!
– Hej, säger apan!
– Du pratar rätt bra, säger jag, men hur är det med att läsa och skriva, frågar jag.
– Läsa kan han, säger ungdomarna, men han är värdelös på stavning!

Apan ser lite skamsen ut och säger:
– Jo, jag har ju alltid velat kunna stava till: ”DIKTAFON”!
– Hör du, säger jag, det gäller bara att hitta nyckeln till språket och stavningen, när du väl gjort det, så har du löst mycket av problemet och kan lära dig snabbt. Jag ska hjälpa dig!
– Ok, säger apan!
– Det går inte, säger ungdomarna.
– Jodå, säger jag!

Vänd till apan säger jag:
– Glöm bort att börja med sådana ord som ”DIKTAFON”! Prova med enklare! Stava till ”APA”!
Apan försöker samtidigt som han diskret visar att han under armhålan har ett öppet hål rakt in i kroppen.
– Du, det där behöver jag inte se, säger jag till honom

Apan försöker att stava till ordet ”APA”. Det går bara något så när bra! Med viss vedermöda fortsätter han sedan försöken, efter att enligt min instruktion lagt till ”R” så att det blir ”RAPA”.

Gryningsljus!

Någonstans där vaknar jag och det är dags för en ny dag med nya möjligheter.
Vad drömmen ”betyder” vet jag inte, men vibbarna i den kändes lite som gamla Beatles-låten ”I´m the walrus”:

Yellow matter custard, dripping from a dead dog’s eye.
Crabalocker fishwife, pornographic priestess,
Boy, you been a naughty girl you let your knickers down.
I am the eggman, they are the eggmen.
I am the walrus, coo coo cachoo

Undrar om detta bara var ”pilotavsnittet” och om det blir någon uppföljare på drömmen?

Ute är inne

20151207-140428.jpg
Följande skakar väl inte om mode-Sverige, men det visar egentligen bara att det aldrig är försent för förändring.

Jag har nämligen hela livet stoppat in min skjorta innanför livremmen på byxorna. Allt annat har varit helt otänkbart. Som barn fick man efter livlig lek alltid höra: – Stoppa in skjortan i byxorna! Grabbar med skjortan hängande utanpå byxorna betraktades nog som om inte rent kriminella, så kanske lite opålitliga.

Så, jag har levt efter denna enkla persedelregel hela livet. På senare år har jag dock noterat att yngre män i vår familj burit skjortan utanpå byxorna, alltså icke nerstoppad så att säga. Såg lite avigt ut tyckte jag först. Jag var först på vippen att hojta: – Stoppa ner skjortan i byxorna! Jag började även notera samma trend i filmer jag såg och plötsligt en dag såg det faktiskt inte så tokigt ut tyckte jag.

Processen fortskred och igår tog jag första steget och implementerade detta mode på mig själv och se, det såg faktiskt inte så dumt ut. Dessutom trollades ett antal överflödskilo bort i ett nafs. Ganska najs faktiskt.

Det hela är kanske ett större steg för mig, men givetvis inte ett stort steg för mänskligheten, för att travestera på ett känt citat från en amerikansk astronaut.

Hursomhelst ”- genom att nu ha den ute så är jag ju faktiskt inne!”

Kontroversiellt bak

20150606-135524.jpg
Gjorde en sats sådana här chokladbollar idag. Kände plötsligt suget och det här alternativt poppcorn var vad man fixade till på 60-talet om man var godissugen. Inga färdiga chips och godispåsar då inte.

När jag gjorde dem idag, så kom jag att tänka på att jag även gjorde ett gäng sådana här en gång till äldsta dotterns födelsedagsparty i början på 80- talet. Det var en hel skolklass inbjudna och vi förplägade dem med pizza och bland annat denna typ av chokladbollar. Ganska säkra kort tyckte jag. Ungarna hade kul och så småningom dök föräldrar upp för avhämtning av sina telingar.

Ett av barnen hade tydligen fullt upp med aktiviteter och jag såg i ögonvrån att den väntande föräldern slog sig ner och passade på att ta en chokladboll. Hon tog en tugga och reste sig plötsligt och kom emot mig lätt uppjagad.

”-HAR DU WHISKY I CHOCKLADBOLLARNA?” Utbrast hon!

Det hade jag ju inte tänkt på. Jag hade alltid sedan barndomen slagit i en liten skvätt av farsan’s whisky i smeten. Det blev liksom lite godare då tyckte jag.

Jag fick ur mig någon krystad förklaring, men kände mig som barnens förgörare. Undrar egentligen hur ryktet om mig och våra barnkals sedan gick. Nåja, SÅ mycket whisky var det ju inte.

Med andra ord håll koll på recept och recepiend!

Coola bananer

20150225-172322.jpg
Min mamma skar de coolaste banan och äppelbitarna!

När jag var liten fanns det ingen av mina lekkamraters mammor som skar lika fina bitar! I min barnvärld var det lite underligt, för jag trodde då att alla på 50-talet hade en legymkniv hemma, men det var nog ganska ovanligt ändå.

En legymkniv var en ganska tidig investering då jag själv skaffade hushåll. Bananer, äpplen, gurkor och stekt potatis smakar liksom lite bättre genom att de med denna kniv får räfflor och större yta. Dessutom ser de ju festligare ut.

Fast idag har väl många människor en del proffsgrejor i hemmaköket! En legymkniv eller kanske ett ciseleringsjärn! Eller hur?

Nåja, hur som helst skulle man nog kunna skriva något filosofiskt om betydelsen att hantera råvaror med de rätta verktygen. Att samma sak kan smaka eller se ut på olika sätt bara genom att man hanterat det på ett lite annorlunda sätt. Det stämmer nog på mycket, inte bara på ätbara saker.

Rörstrand-tallriken på bilden är faktiskt den samma som jag hade som liten påg på 50-talet. Den har samma namn som jag och används av mig än idag.

Kvalitet lönar sig också oftast!

Polisjobb

20141104-154724.jpg
Städar lite lådor och hittar ett märke som jag först inte kan placera riktigt, men plötsligt kommer jag på det! Märket ovan var ju från mina år inom polisen. Nåja, i ärlighetens namn var det kanske något blygsammare, vi var ett antal skolungdomar som valdes ut att bli skolpoliser i en verksamhet som startade på 50-talet och som har pågått fram till i våra dagar.

Kvalificeringskraven var nog att man skulle vara hyfsat skötsam, vilket tydligen stämde in på mig. Belöningen förutom äran och den avundsvärda möjligheten att kunna dyka in på lektionerna lite senare, var ett årligt besök i Folkets Park i Malmö. I rekryteringsprocessen viskades om att man kunde få åka hur mycket man ville på attraktionerna och att det serverades glass och tårta i mängder. Verkligheten var nog lite mera modest med en biljett till varje attraktion, en portion tårta etc. men det var ändå attraktivt och man kände sig lite mallig att ha valts ut till tjänsten.

Föresten var det i en sådan belöningssammankomst som jag såg och hörde mitt första liveframträdande av en riktig rockgrupp. Det var på Rörsjöskolan i Malmö och ”bandet” bestod av två pågar i gråa kostymer och slips med var sin liten klen förstärkare. De spelade tre låtar och vad de sjöng och spelade minns jag inte, men i rockens barndom var vi svältfödda, allt gick att sälja och vi tyckte att det lät väldigt ”fränt”.

I tjänsten som skolpolis fick vi också en del trafikundervisning och det var säkert nyttigt. Nyttigt var säkert också vår insats som ju bestod av att säkra de närmsta skolvägarna så att inga barn rusade ut och blev skadade av trafiken.

Vi hade vita koppel och vita kraghandskar, precis som våra ”kollegor” de riktiga poliskonstaplarna och vi diskuterade sinsemellan ibland önskemålen att få utvidgade befogenheter att kunna gå ut i gatan och med uppsträckt hand, verkligen stoppa bilarna. Det var något vi femteklassare verkligen tyckte borde höra till vår rätt i tjänsten. En liten nätt batong stod också den på önskelistan. Vad vi skulle ha använd den till vet jag i ärlighetens namn inte.

Fortfarande idag, när jag är ute och går på stan med t.ex. hustru och några av mina barn och då vi kommer till ett övergångsställe, fälls mina händer automatiskt ut åt sidorna för att stoppa fotgängarna d.v.s. hustru m.fl. att gå ut direkt i gatan. Jag behöver väl knappast tillägga att alla tycker att det är riktigt pinsamt och här skulle nog i alla fall hustrun önska sig en liten nätt batong att markera att jag är ”ur tjänst”! Men ränderna sitter i.

For Rainman

20141016-121937.jpg
Jag har länge varit på jakt efter en riktig regnrock. Ingen modern regnjacka, poncho eller motsvarande. Sådana har jag och om du tar en riktig strandpromenad i regnväder, så är du garanterat obehagligt våt på byxorna med sådana. Nej, en riktigt lång vattentät regnrock med huva, gjord för att kunna ställa sig i en biltvätt med och därefter vandra ut helt torr. Om man vill alltså.

Idag hittade jag underverket i en butik för hästägare! En fransk regnrock av märket Equi-Theme. Helt suverän. Jag gillar verkligen rejäla prylar. Gjord för att kunna gå eller rida i vilket väder som helst. Lång var den också. Jag hade letat fram den på Internet. I butiken kostade den dubbelt så mycket som det var angivet på nätet! Felmärkt utbrast expediten och halverade raskt priset! Ja, ja, det gäller att ha prisbilden klar för sig innan man betalar idag! Att jag med huvan uppe och ifall jag sneglar på min spegelbild i något skyltfönster, får lite London, Jack the Ripper, eller Sherlock Holmes-känsla, är inget som avskräcker mig. Rocken är kanonbra.

På väg ut från butiken hoppades jag att kunna få prova den så fort som möjligt. Jag blev bönhörd och rocken fick åka på redan mellan butiken och bilen.

Sådär, rustad för oväder!