Reflektioner om tid

20130404-121736.jpg

Varför tycker man att tiden går snabbare och snabbare ju äldre man blir? Var tog tiden vägen?
Det här med tid och tidsbegrepp har säkert alla reflekterat över, mer eller mindre.
Att ett sommarlov kändes som en hel evighet med obegränsade möjligheter till aktiviteter tyckte man ju som barn. I vuxen ålder undrar man bara om de här fyra helgveckorna var verkligen kunde kallas semester! Var det allt?

Kanske har du läst lundaprofessorn Bodil Jönssons böcker om tid och tidsbegreppen i vardagen och hon har en del bra och hållbara teorier. Vet inte om det var här jag första gången hörde en av de troliga förklaringarna på barn kontra vuxnas tidsrelationer, men den känns relevant.

Resonemanget gick i alla fall ut på att ett(1) år i en femårings liv är 20% av upplevelser och intryck, vilket bör innebära att barnet borde ha ett ganska starkt intryck av detta år. Ett år i en sextioårings (60) liv är ju endast 1,7%, alltså bara en liten del av alla de intryck som passerar i varje specifikt ögonblick. Enkelt uttryckt kan man kanske säga att året ”drunknar” i sextioåringens alla övriga år och intryck. Lägg därtill att inlärningsförmåga och möjligheter att komma ihåg saker minskar med tilltagande ålder, så känns det som om vi är sanningen ganska nära att kunna förklara att du som vuxen knappt kommer ihåg ens vad du gjorde på semestern för tre år sedan!

Min illustrationsbild ovan är på min klocka som min morfar Berndt skänkte mig den dag jag föddes. Han graverade in mitt namn i den, förvaltade och brukade den till sin död 1972. Klockan hade han alltid i västfickan och som barn såg jag själv för mitt inre den dag jag själv skulle lägga den i min väst. Någon väst blev det dock inte. Det kändes mer naturligt med armbandsur. De senare är väl också på väg ut om jag förstår det rätt. Ungdomar idag har mobilens klocka att kolla tiden på. ”-Talk about evolution!”

Hos mina morföräldrar Berndt och Anna härskade verkligen lugnet. Kanske inte så att tiden stod stilla, men även som barn kände jag att där hemma växlade tempot ner väldigt markant. Någon liten promenad i sakta mak med morfar ner till stadens hamn för att titta på båtarna som lossade sina laster, sedan lika lugn promenad hem till mormor som bjöd på nygräddade våfflor från gasspisen. Räddade föresten även detta gamla våffeljärn av gjutjärn från att städas bort häromveckan. Det måste vara fyrtio år sedan det fick känna på att fyllas med våffelsmet. Får väl ta tag i det också när jag startat meditationsprojektet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s