Jag är nog inte ensam att som hyffsat aktiv fotograf då och då fundera på vad man håller på med, inte minst varför man fotograferar.
Genom åren har det genererats en mängd bilder i form av kopior, negativ och de senaste åren många Gb bildfiler. Läste föresten att Sydsvenskans forne bildchef Lars Dareberg (har en bra Blogg föresten) hade 50 pärmar med gamla negativ stående på jobb. Med mina egna blott 7 pärmar i skåpet, är det bara att önska: – Enjoy!
Förvisso sa någon klok person att alla bilder generellt sett, blir intressanta efter 50 år. Om det nu är en tröst i så fall? Blir antagligen ännu svårare att kasta och rensa ut.
Så, varför gör man då detta, som yrke eller som fritidssysselsättning egentligen? Frågan är inte så lätt att besvara. För eget vidkommande så är det nog en kombination av teknik, konstintresse, utmaning, social samvaro med både motiv och intressegrupper, tävlingskänslan att försöka förbättra sina bilder och inte minst den där fantastiska känsla av nästan ”Zen-meditation”, då du plåtar något intressant och själv försvinner ur tid och rum. Nåväl, jag ska försöka utveckla ämnet längre fram.
En naturlig fråga till dig blir givetvis: – Varför fotograferar du själv?
hecklerphotography 
Bloggen låter fruktansvärt intressant och jag kommer att följa den med spänning.
För min del handlar fotograferandet om ett allmänt estetiskt intresse i kombination med social realism. Jag vill gärna fånga händelser och stämningar snarare än statiska realiteter. Huruvida jag lyckas eller inte är upp till betraktaren och får också bli föremål för betraktarens egna referensramar och önskemål.
Att fånga ett ögonblick i flykten är drivkraften, att förmedla den till andra är belöningen
Precis som Dan som kommer jag följa din blogg och säkert ge lite kommentarer då och då också =)
Själv så fotar jag mycket för minnenas skull, att i framtiden titta tillbaka och minnas, men även för att föreviga det vackra i vår värld, både för min egen del och för att kunna visa upp för andra hur JAG uppgattar och ser världen.
//Sven